Euromaidan i retrospektiv

22 Jul

Det paradoxala med den här bloggen och dess inläggsfrekvens är att när jag är med om och ser hur mycket som helst så har jag så mycket annat att pyssla med och tänka på att det inte blir någon tid över för att skriva blogginlägg. Det är ju helt ärligt inte prio. Därför har det inte blivit några blogginlägg den här våren. Jag bodde nämligen i Kiev under hela Euromaidan, var sedan en hel del i Ryssland och sedan en del i Ukraina igen när våldet spred sig även utöver östra Ukraina.

Har alltså varit på plats på de ställen dit världens blickar har riktats i år. I vintras var svensk medias bevakning av händelserna i Kiev faktiskt inte speciellt djuplodande och då kändes det som att jag som varit med under hela processen faktiskt begrep mer av bakgrunden till det som skedde och allt runtomkring än de så kallade experterna som uttalade sig i svensk media.

I detta nu sitter jag på ett tåg på väg till Kiev. Då jag saknar internet blev det läge att skriva av sig lite själv.

 

Vi kan börja med en liten tillbakablick på händelserna runt Maidan i vintras.

Jag var själv på maidan på kvällen den november som det var meningen att Janukovitj skulle skriva på avtalet med EU i Vilnius. Så blev det ju inte. Ville se reaktionerna.
Man hade redan sedan regeringen gått ut med att det nog inte skulle bli något avtal börjat demonstrerara för EU-avtalet. De första veckorna dominerade studenterna och folk som själva ofta är politiskt engagerade. Ungdomens dröm om att enkelt kunna studera och arbeta i EU framöver och helt enkelt även själva landet skulle bli mer europeiskt tycktes ha gått upp i rök. Medelklassen och intelligentsian understödde dem. Men även helt vanligt folk från olika delar av landet deltog.
Det hade kunnat stanna vid en ganska begränsad ungdomsprotest i ett hörn av Maidan om man inte natten därpå försökt med våld jaga bort deomosntranterna. En del fick stryk och många gömde sig hos munkarna i Michailovskij-klostret.
Det var planerat en stor demosntration dagen efter, men den hade säkerligen itne blivit alls så stor om man inte våld försökt rensa torget natten innan. Det retade den vanlige kievbon att ungdomen inte ens i landets hjärta kunde få hålla en fredlig liten demonstration i fred. Vad kan då makten göra längre bort från möjligt strålkastarljus? Rättsosäkerheten ahr varit så stor för många så länge att detta blev lite av droppen.

Maidan fick en bredare folklig prägel och var i december en fantastisk plats att vistas på. Engagemang, järnvilja och gratiskonserter från massor av artister. Nytt försök att rensa Maidan 11 december, lyckades ej. Samtidigt var den naiva Cathrine Ashton i Kiev och åkte sen hem till Bryssel med något slags budskap att Janukovitj visst ville skriva på avtalet och att allt skulle lösas. Ännu mer naiva svenska journalister spred detta som om allt var löst. Jag blev bara så trött.

Från EU:s håll och genom de ukrainska politikerna fortsatte man att trumma ut budskapet att om Maidan bara avhåller sig från våld så kommer allt att lösas. Protesterna fortsatte fredligt och Janukovitj rörde sig itne en millimeter. Noll kompromissvilja.

Återigen vad man i väst inte fattar är att det finns bara två saker som biter på en sån som honom – våld och pengar. Därför hade Maidan kunnat sitta där i en evighet utan någon effekt. För Janukovitj är tecken på kompromissvilja tecken på svaghet och ger inget alls.

 

Anfallen mot presidentadministrationen i december utfördes av de radikala grupper som sedan tog initiativet i februari, men det förekom även en massa provokatörer betalda av den andra sidan som skulle misskreditera oppositionen

Det här är det riktigt hemska som utländsk media inte verkar ha pratat så mycket om:
Titushkis! I Ukraina har man lägne betalat huliganer, kroppsbyggare och småkriminella för att ställa till ofog när oppositionen demonstrerar. Fenomenet fick sitt namn efter en man som åkte dit för detta. Normalt sett är det en tyst överenskommelse att polisen inte rör dessa ligister. De får alltså pengar för att svina och kan känna sig trygga i att klara sig undan. Ofta påverkade också. En farlig kombination. De kördes ofta in i bussar eller tåg från småstäderna vid vissa tillfällen. De smög sig ibland på själva maidan med kniv och greps emellanåt av patrullerna.

Det som blev riktigt otäckt var torsdagen i sista veckan med Janukovitj vid makten när hela Kiev verkade krylla av dessa Titushkis. Helt plötsligt var de även ute i förorten. Det fanns tusentals. Många påverkade av knark. Helt oregerliga. Vanligt folk skulle skrämmas från att gå. Man tror att tusentals ska ha släppts från fängesler och ungdomsvårdsanstalter och körts till Kiev, eggats upp och släppts lösa för att skapa något slags sista stor apokalyps. En del av dem drogade. Oppositionen och Kiev skulle så om inte itne gå under i blod och kaos så åtmisntone skulle alla vanliga kievbor skrämmas från att delta i protesterna. Detta funkade inte enligt plan.
Det bildades medborgargarden istället och mot själva maidan vågade inte titushkis på allvar gå.

Minns att ajg pratade med en man om hur han dagen innan jagats av påtända män med bseballträn.
Dessa titusjkis har varit ett medvetet isntrument av regeringen. Vilken legitimitet ahr en president som medvetet släpper lös kriminella i sin huvudstad mot den egna befolkningen?
Det var något slags kejsar Nero över Janukovitj.

 

Januari fortsatte med fredliga protester tills de hårda lagarna mot euromaidan infördes. Då slog de radikala för första gången tiil och de första dödsoffren runt Maidan krävdes. Detta våldsutbrott verkade faktiskt ha viss effekt på regeringen, vilket förstås folk förstod. Vanliga kievbor ville mer och mer stödja de radikala, skänka pengar till dem och hjälpa dem på andra sätt. Efter två månader utan märkbara framsteg började vanlgit folk tröttna på oppositionspolitikernas och EU:s brsit på framsteg med en ren icke-våldslinje samtidigt som regimens nålstick blev allt brutalare. Bortrövade aktivister som slogs ihjäl i skogen. Tortyr.

Maidan hade nu helt ändrat karaktär. Från folkfest till ett slags militärläger med ordning och disciplin och mestadels uniformerade, maskerade och beväpnade främst unga män. Ingen hade synliga skjutvapen men rykten om att de fanns nånstans blev allt ihärdigare.

Förhalandet i parlamentet fortsatte likaså. Så kom då förra veckan då de radikala gick överlagt till angrepp från flera håll. Nog med pratet!
Och nej, dessa grupper är fristående från Svoboda. Åtminstone officiellt. Tyahnybok lär snarare ah lidit en prestigeförlust i att hans mjukare linje itne fick gehör.
Berkut och inrikestrupper slog förstås tillbaka. Och snart rejält. Egentligen ska de bara ha fått order om att rensa gatorna närmast admin kvarteret men ska i stridraseriet ha fortsatt ner hela vägen till Maidan utan order från högsta ort. De stoppade först när de förstod att det på Maidan var på väg att kunna bli eldstrid om de fortsatte för att rensa hela torget. De ska på internradio ha sagt ungefär ”Det här har vi inte betalt för!” och dragit sig något bakåt istället.

Något som ofta också glöms bort är de vanliga polismännesn och inrikestruppernas situation. De har haft rätt usla levnadsvillkor under hela maidan och levt under en enorm press. Många av poliserna och inrikestrupperna är unga killar 18-25 år och är i sig nog opolitiska. Lyder bara order. De har ofta ställts längst fram och fått ta smällarna medan de mer drivna och tränade Berkut ställt sig bakom och gått in och angripit eller gjort punktinsatser. Vanligt folks ilska är inte mot polismannen i ledet utan mot berkut som hela tiden varit de som använt våld även omotiverat och rent av bestialiskt vid tillfällen

Det var två saker som i efterhand skrämde mig rätt rejält. Sparkandet av ÖB och titusjkis.

I ett sådant här läge kan det nästan bara finnas en anledning att byta ÖB. Den gamle vill inte sätta in armén mot folket. Så visar sig också vara fallet, som tur var vägrade den nye också. Här finns ordrarna om att 2500 man skulle till Kiev för att rensa upp:

http://glavcom.ua/articles/17730.html

Vilket blodbad det hade blivit…..

 

Titusjkis är ingen homogen grupp och kan skilja sig åt över tiden.
De var initialt betydligt färre och bättre på att se ut som euromaidan-aktivister för att i det apokalyptiska slutskedet få enorm förstärkning av som jag tidigare nämnde troligen frisläppta småkriminella och hoprafsat folk från stora delar av landet.

Titusjko själv 2013.

Den oppositionella ryska Tv-kanalen ”Regn” som stängdes ner för några veckor sedan förklarar på ett mycket förtjänstfullt sätt hela fenomenet Titusjki och tar Bankova som ett exempel på där de var aktiva. Tyvärr bara på ryska.
http://www.youtube.com/watch?v=gLRZgVbnJkA

 

Från och med slutet på februari befann jag mig i Ryssland och kunde där på plats beskåda den enorma propagandainsats som de ryska medierna genomförde. Enligt rysk TV var det nazister som tagit makten i Kiev. Man grundade detta på att de mer radikala delarna av Maidan-rörelsen fick representation i landets nya styre och att hela regeringen därför skulle vara nazistisk. Det började dock bli lite jobbigt för de ryska journalisterna att kalla regeringen för nazistisk när premiärminister Jatsenjuk som själv är av judisk börd utsåg två judiska oligarker till guvernörer i Dnepropetrovsk och Donetsk. Taruta i Donetskaja oblast är inte så känd då han är en ganska liten spelare vid sidan av Ukrainas rikaste man Akhemtov, som tackade nej till att bli guvernör i Donetskaja oblast. Kolomosjkij, som utsågs till Guvernör i Dnepropetrovsk är däremot desto kändare och är kanske tom bekant för en och annan svensk eftersom han faktiskt ägde flygbolaget skyways i Sverige. Han har byggt sitt imperium med Ukrainas största bank, Privat bank i centrum. En judisk bankir skulle alltså ha fått makten över ett helt ukrainskt län av en nazistisk regering? Efter denna utämning blev det aningen för absurt till och med för de mest hårdföra ryska journalisterna. De orkade inte benämna regeringen i Kiev nazister längre utan övergick om det skulle till något nedsättande till fascister, som är en gammal sovjetisk klassiker.

 

Propagandan malde förstås på oavsett. Högra sektorn var favoritskrämselobjektet. Enligt rysk TV hade över 600 000 ukrainare flytt till Ryssland under de två första månaderna 2014. Man tog helt enkelt inresestatistik in i Ryssland från Ukraina, som inkluderar mängder av dagsturer vid gränsen, ukrainare som jobbar i Moskva och återvänt dit efter nyårsledighet. Sedan kablade man ut siffrorna till bilder från ukrainsk-polska (!) gränsen. Det finns mängder med hittepå-nyheter, halvsanningar och allt möjligt absurt som prånglades ut i rysk media under våren. Tyvärr hade detta flöde effekt. Inte bara på den ryska befolkningen utan även på etniska ryssar i Ukraina. Oerhört skrämmande. Vad som också verkade skrämma mig var att den ryska propagandaoffensiven hade effekt även på svneskar i Sverige. Till min förvåning kunde jag notera att den svenska vänstern till stora delar helt verkade köpa den ryska bilden av händelseutvecklingen. Detta gällde även delar av den radikala högern. Ytterligheterna tog parti för Ryssland i mina ögon. Folk med antiamerikansk grundsyn och skepsis mot västmedia i allmänhet verkade köpa den ryska bilden rakt av. Eftersom de inte litade på västerländsk mainstreammedia och den propaganda som kan trummas ut där ibland så valde de att svälja ett annat lands världsbild, Rysslands utan att verka reflektera över att ryssarna har oerhört starka intressen i Ukraina och någon objektiv nyhetsförmedling knappast var att vänta.

 

 

För att spä på detta började det i vintras på alla artiklar rörande Ukraina som gick att kommentera att flöda in proryska eller antivästliga artikelkommentarer. Dessa var mestadels skrivna på knackig eller ålderdomlig svenska och även på sitt ofta aggressiva tonläge skilde de snabbt ut sig. Själv läser jag ganska mycket di.se och där var de ofta förekommande och fick på olika vis ofta höga betyg. Den vanlgie svensken var nog ganska oförberedd på den här typen av psykologisk krigföring. Sveirge har ju avskaffat i princip alla strukturer för psykologiskt försvar tillsammans med det allra mesta av det som finns kvar av vårt en gång så starka invasionsförsvar. Som regimkritisk svensk är det lite fascinerande att konstatera att Ukraina till skillnad från Sverige faktiskt har kvar beredskapslager av livsmedel som kan användas i en krissituation eller förstås vid krig. Dessutom har Ukraina genom att bla delta under NATO-flagg i Irak faktiskt ett till stor del tätare samarbete med NATO än vad Sverige har. Ja, faktiskt. Ändå har inte Ukraina fått någon väpnad hjälpa av väst. Sverige kan ju då ännu mindre räkna med det vilket NATO:s generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen mycket tydligt påpekade för några månader sedan. Detta fick inga stora rubriker i svensk press, men är ju å andra sidan en självklarhet. Sverige har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring till de baltiska staterna. Ja, ensidig. Den svenska armén, som numerärt faktiskt är lika stor som lilla Estlands armé ska alltså rädda Baltikum vid en konflikt. Ingen verkar speciellt imponerad mer än svenska försvarspolitiker som mer än i ett decennium nu basar över ett helt tandlöst försvar. Ja, personligen anser jag att Sverige i praktiken är helt försvarslöst sedan nedskärningarna 2004. Då slaktades det bort så mycket att det blir svårt att försvara sig på något meningsfullt sätt. Samtidigt har Rysslands försvarsmakt gått i en helt annan riktning……

Detta skrev för flera veckor sedan, men lägger i alla fall det upp nu så får vi se om jag rullar igång med något bloggande här igen. Det händer ju onekligen mycket saker i Ukraina nu.

Vad skrev Janukovitj på i Moskva den 17 dec?

22 Dec

Som vanligt får man leta förgäves i utländsk (ffa svensk) press efter detaljer om vad det egentligen var Ukraina skrev på för avtal med Ryssland i Moskva. Med tanke på att avtalet visar sig innehålla implikationer som man förvisso kunde ana sig till, men som är relativt långtgående är det något förvånande. Ännu en gång får vi se ett exempel på den mediala logiken i att hårdbevaka ett förvisso dramatiskt men ändå ytligt skeende, denna gång i form av händelserna på Maidan nezalezjnosti, för att sedan närmast ignorera de stora realpolitiska och långsiktiga följderna av ett därpå följande avtal som kan innebära ett tydligt geopolitiskt vägval för ett av Europas största länder.

Låt oss dock bara börja att lite mer detaljerat bena ut det som redan blev känt i media. Ryssland har förbundit sig att ge Ukraina krediter i storleksordningen 15 miljarder USD. Detta kommer att ske genom att Ryssland tar medel från sin stabiliseringsfond och ger den ukrainska staten lån. Redan innan årsskiftet ska Ryssland ta över och förlänga den kredit på 3 miljarder USD som finns i form av euroobligationer registrerade på den irländska börsen till en ränta på 5 %.

Ukrainas regering har satt sig i en mycket svår sits och var i akut behov av nya krediter för att betala av gamla lån och hantera budgetunderskottet som i år väntas tom slå det pinsamma rekordet från krisåret 2009 och överstiga 80 miljarder SEK. Frågan var bara varifrån pengarna skulle komma. Janukovitj åkte runt med tiggarhåven till IMF, EU, Kina och fick napp hos Ryssland till villkor som han tydligen kunde acceptera. Vad han pratar tyst om är att han i olika mån fick napp även hos de andra han sökte hjälp hos. IMF har varit beredda att ge nya lån i storleksordningen 10-15 miljarder USD sedan länge. De har dock krävt vissa reformer av den ukrainska regeringen. Dessa skulle kräva att vissa absurda subventioner inom energisektorn försvann liksom effektivisering av statsapparaten och i praktiken försvårande av korruption, vilket kretsen runt Janukovitj troligen inte var ett dugg sugna på. EU:s krav ligger i linje med IMF och ett underskrivande av avtalet med EU hade troligen inneburit att steget till att få IMF-krediter varit väldigt litet. EU hade då även planer på att anordna ett slags givarkonferens för att hjälpa Ukraina få lån från fler håll. Detta sammantaget med att källor från Bryssel talar om att det fram till 2020 skulle bli tal om utvecklingslån och stöd i olika former på långt över 20 miljarder Euro. Rent pengamässigt bjöd alltså egentligen kanske EU mer än Moskva, men med helt andra villkor. I sammanhanget ska påpekas att IMF-lånen troligen hade getts till en ränta på 3-4 %, medan Ryssland för de första 3 miljarderna får 5 %, troligen lär det bli högre får de kommande miljarderna. Det kan rent av visa sig vara en bra affär för Ryssland rent krasst.

Den andra stora aspekten av avtalet som också blev känd i media var att Ukraina skulle få köpa gas av Ryssland till ett rabatterat pris, en rabatt på 132 USD per tusen kubikmeter. Något som kan ge en besparing på 5 miljarder USD. Vad det inte talas lika mycket om är vilka effekter avtalet får på volymerna av gas som ska säljas. I det avtal mellan de statliga jättarna Naftogaz och Gazprom som slöts för perioden 2009-2019 som nu får uppdateras ska volymerna av gas som ukrainska Naftogaz köper av Gazprom öka från 27 miljader m3 till 41,6 miljarder m3. Mellanskillnaden har Naftogaz tidigare köpt av gashandlare som tagit del av gasen västerifrån. För att Naftogaz ska få det rabatterade priset på 268,5 USD per tusen m3 ska de inköpta volymerna öka med minst 50 % från 27 miljarder. Tillsammans med Gazprom ska sedan gas vidareexporteras till EU och där ska Naftogaz ha chans att tjäna en del pengar, oklart hut mycket i realiteten.

I Ukraina ska regeringsvänliga ha sagt att fördelen med avtalet med Ryssland till skillnad från det med EU inte kräver några reformer och därmed lämnar utrymme för Ukraina att själva ändras i den riktning och takt man vill. Detta är dock inte helt sant. Avtalet innebär nämligen i praktiken bakåtsträvande reformer och ett steg bakåt på den väg där man de senaste åren försökt göra sig så energimässigt oberoende av Ryssland och utlandet som möjligt. Ryssland har alltså krävt att Ukraina ska öka sina inköp av rysk gas, vilket i ett slag gör många av strävandena och projekten i Ukraina meningslösa och bortkastade. Man låser nu på nytt medvetet in sig i beroendet av rysk gas. Projekten med skiffergas, gasletande till havs, inköp från andra länder kan i det ljuset ses som enbart försök att sätta lite press på Ryssland och visa att man har alternativ och minsann vill ha ett bra pris.

En annan förändring som det pratats en del om är den del av avtalet som rör utökat industriellt och teknologiskt samarbete inom bla rymd, varvs och flygindustrin. Framförallt det sistnämnda är väldigt intressant med tanke på att Ukraina nyligen slutit avtal med Nato-landet Turkiet och USA-allierade Saudi-arabien om gemensam utveckling av Antonovs 124-klass. Dessa avtal bör logiskt sett nu måst brytas för att istället uppta samarbete med den ryska försvarsindustrin.

Nu närmar vi oss det verkligt intressanta som alltså till min förvåning helt verkat ha gått annars så russofobiska journalister under radarn. I slutdokumentet som skrevs under den 17 december upptas nämligen märkligt nog den största textmassan av den del som rör den ryska svartahavsflottan på Krim. För Rysslands del har det fram till nu nämligen funnits en del praktiska huvudvärk relaterad till denna speciella basering. De ryska styrkorna var ovilliga att göra en fullständig genomlysning av alla gamla anläggningar som ligger utanför själva Sevastopol och alltså på alla sätt ukrainskt territorium. Dessa radaranläggningar mm är på så vis en nagel i ögat på ukrainsk suveränitet och detta har gjort att Ukraina har visat ovilja att förlänga avtalet för flottans basering i Ukraina. Det andra problemet har varit bristen på möjligheter att frakta krigsmateriel över ukrainskt territorium. Eftersom Ukraina har skrivit under icke-spridningsavtalet för kärnvapen har detta framförallt gjort all transport av kärnvapen över ukrainskt territorium helt omöjlig. Inom svartahavsflottan i Sevastopol finns det en rad vapensystem som kan fungera som vapenbärare åt kärnstridsspetsar. Dessa har man inte kunnat förse med kärnvapen. Det har även inte gått att modernisera flottan i den utsräckning man velat. I och med avtalet den 17 december ska dock allt detta kunna lösas och detta får om man ser det lite bredare stora säkerhetspolitiska och geopolitiska konsekvenser. Ryssland biter sig nu definitivt fast på Krim och kan komma att basera alla möjliga vapensystem där. Det kan tyckas som att det inte är så stor skillnad mot tidigare, men det är troligen ett strategiskt viktigt intresse som på detta vis slipper bli beroende av den betydligt mindre flottbasen i Novorossijsk som enda fullfjädrade basering vid Svarta havet. Därmed får Ryssland en välplacerad stödjepunkt med bra utgångsläge både mot Kaukasus och Mellanöstern, två regioner Ryssland har nyckelintressen i.
Att risken för att Ukraina dras in i en väpnad konflikt ökar känns inte heller det långsökt.

Om avtalet innehåller några fler framförallt hemliga delar är oklart, men av det som är känt nu är det ett mycket bra avtal med ryska ögon sett. Man lånar ut pengar till Ukraina till hyfsat bra ränta, knyter landet till sig genom att få det återgå till tidigare stora gasvolymer om än med rabatt och får säkerhetspolitiska fördelar i och med att man slipper ha ett Ukraina som glider västerut och en stabil bas i Sevastopol samt viktiga samarbeten för framförallt det militärindustriella komplexet. Ännu en seger för Putin i år alltså.

Vad jag har för källor till detta inlägg? Ukrainsk och rysk press som svenska utrikeskorrespondenter troligen inte ens läst eller av för mig outgrundlig anledning bedömt som inte helt trovärdiga källor.

Därför skrev Janukovtij inte på avtalet med EU i Vilnius

3 Dec

Jag följer inte svensk media fullt ut, men jag har inte kunnat läsa någon riktigt bra analys i svensk media av varför Ukraina till slut inte skrev under associationsavtalet med EU. Det finns nämligen som jag ser det fler anledningar än de som nu flitigast nämnts i pressen. Dessutom har tonläget här i Ukraina varit sådant den senaste månaden innan Vilniustoppmötet att det knappast kom som någon överraskning att det inte blev något avtal. Naturligtvis har Ryssland satt en enorm press på Ukrainas ledarskap och med ömsom hot och löften fått Janukovitj att vika av österut och åkt skytteltrafik till Ryssland i diverse inofficiella möten, som ingen vet vad det sagts på. Samtidigt är det dock så att det innebär förnedring för Janukovitj att vika sig för Ryssland i och med att Putin i somras i princip rent öppet visade maktspråk gentemot Ukraina.

Ingen vet egentligen vad Putin har lovat Ukraina. Varken Janukovitj eller Azarov har haft några underskrivna avtal att visa upp. Kanske har det heller inte varit som de är stolta över att kunna visa upp……

Janukovitjs spel för att splittra EU genom att hålla Timosjenko inlåst höll inte heller och hon är knappast den avgörande anledningen till att det inte blir något avtal. Janukovitj kan tidigare ha försökt splittra EU-länderna genom att till synes gå med på alla villkor utom just att släppa iväg henne för läkarvård i Tyskland och då få de mindre pincipfasta EU-länderna att övertyga de andra om att släppa in Ukraina även med en inlåst Timosjenko. Den taktiken gick dock inte och även om det fungerat är det inte säkert att det blivit ett avtal.

Vad som sällan nämns i västmedia är de negativa effekter för delar av den ukrainska industrin som skulle bli resultatet av ett avtal. Den ukrainska fordonsindustrin skulle exempelvis få det ytterst svårt mot tyska mfl tillverkare och snart hamna i djupa problem. Visserligen fanns det i avtalet inbyggda mekanismer som skulle förhindra att Ukraina översvämmades av europeiska bilar, men effekterna skulle nog ändå bli kännbara. På sikt skulle det säkert byggas upp tyska bilfabriker i Ukraina istället, men på kort sikt skulle det bli ett hårt slag. Industrin över huvudtaget är i ett stort behov av effektivisering och ägarna vågar sig inte på det stålbad som konkurrens från EU:s industri nästan över natten skulle innebära. De vill helst ha ett par år till på sig att modernisera industrin, vilket dock kan visa sig vara ett feltänk. Det är inte säkert att de utnyttjar det andrum de nu köpt sig och man kan även tycka att de då redan tidigare skulle ha effektiviserat industrin då avtalet varit på tapeten i flera år och åtminstone i 2 år har kursen varit inställd för att få det underskrivet, även om det ibland gått med myrsteg framåt.

Självklart är det så att ett avtal med EU innebär en enorm öppning av den europeiska marknaden för ukrainska produkter och detta vet de ukrainska oligarkerna om och vill åt. De tvekar dock även lite i och med att en del av dem får ett hårt slag pga försvårad handel med Ryssland. Från rysk sida hävdar man att Ukraina skulle tappa 8 miljarder USD i förlorad export till Ryssland.

Dessutom finns det kretsar runt Janukovitj, den sk ”familjen” som faktiskt kan ha glädje av att synen på den ukrainska ekonomin blir extremt negativ och att den de facto hamnar i en mycket dålig situation. Det blir då billigare och lättare för dem att ta över ytterligare företag och utöka sin makt över Ukrainas näringsliv. De gillar helt enkelt att den ukrainska börsen faller månad efter månad, då de kan köpa på sig mer aktier via sina offshorebolag och de ser tyvärr ukrainsk ekonomi som något slags nollsummespel. Detta är något som de ”vanliga” oligarkerna inte ser med glädje på och gör att de förmodligen kommer pumpa in ganska saftigt med pengar i oppositionspartierna framöver. Ukrainas ekonomi lider dock stort även av övriga oligarker, då de byggt upp ett antal monopol som bromsar ekonomins utveckling.

Den ryska gasen brukar nämnas som ett stort och viktigt skäl och kallas ibland för ett ryskt utrikespolitiskt instrument. Ukraina är fortfarande väldigt beroende av ryska gas och har i detta nu en stor skuld till Gazprom. Emellertid är det också så att Ukraina försöker göra sig mindre och mindre beroende av den ryska gasen. 2004 importerade man 42 miljarder kubikmeter gas från Ryssland. 2013 beräknas den siffran ligga på 27 miljarder. Utvinningen av gas i Ukraina ökar och importen från grannländerna i väst (som igrunden kanske tar sin gas från öst) ökar. Dessutom försöker man sluta avtal med t.ex. Turkmenistan om gasleveranser som förvisso måste gå genom ryska gasledningar, men ändock ökar oberoendet gentemot Ryssland. Dessutom är Ukraina ett av få länder i Europa som allvalrigt satsar på utvinning av skiffergars som det finns stora förekomster av i landet. Allt detta är dock processer som tar tid att bygga upp och utöka och beroendet bedöms antagligen vara för stort ännu för att gå in i praktiken en konfrontation med ryska intressen.

Man ska när det gäller gas och elektricitet komma ihåg att EU, IMF mfl vill att Ukraina ska sluta med eller åtminstone minskasina enorma subventioner av privatpersoners energikostnader. För t.ex. pensionärer och låginkomsttagare skulle det bli en enorm skillnad i privatekonomin och i vissa fall skulle halva inkomsten gå till uppvärmning och elkostnader, vilket ju är politiskt omöjligt att genomföra. Ingen kräver detta av Ukraina nu, men färdriktningen är klar och detta skulle kunna bli väldigt impopulärt inom just Janukovitjs kärnväljargrupper i framförallt östra Ukraina.

Det är också så att två av nyckelbrnascherna i Ukraina – lantbruk- och livsmedelsindsutri samt stålindsutrin inte skulle få någon autostrada in i EU för sina produkter. Just de skulle endast få sälja mindre volymer tullfritt till EU. På kort sikt alltså ingen stor positiv förändring och kan upplevas som lite njuggt att jsut de branscherna får dras med begränsningar i sin potentiella export till EU.

Det finns fler skäl förstås, men dem finns det en del skrivet om så jag nöjer mig här. Dessutom finns det naturligtvis massor av framförallt långsiktiga fördelar med ett avtal med EU, men dem bör det i västmedia inte vara så svårt att hitta fakta om om man letar i västmedia så dem kommer jag inte att gå igenom här.

Inför att Ukraina gick med i WTO fanns det positiva röster som spådde en fantastisk utveckling för ukrainsk export, av detta har det inte blivit så mycket mätbart, därav kan anas en viss skepsis mot avtalet med EU och dess effekter.

Det som nu sker i Kiev och framförallt på Maidan är en reaktion på att regeringens släckt ungdomens dröm om ett närmande till Europa, en långsiktig väg till att bli som vilket europeiskt land som helst men framförallt en trötthet på regimen i allmänhet. Det är nog ingen som kan anklaga Janukovitj för populism åtminstone, för så mycket som han gjort sig impopulär genom sina beslut är det svårt att ana någon fingertoppskänsla för vad hans folk vill.

Nu återstår att se vad som händer i Ukraina framöver. Det är inte alls självklart vilken riktning allt tar.

Åldringsvård och den berömda Ganna

5 Oct

Ukraina var på sovjettiden en av de delrepubliker där det låg flest sanatorier, det vill säga vilohem och pensionat, dit sovjetmedborgare kunde resa för att semestra och vila upp sig och få lätt tillgång till medicinsk kunnig personal. Framförallt den fascinerande Krimhalvön härbärgerade (och härbärgerar fortfarande) ett stort antal sanatorier. Jag har nu själv vistats mycket i Ukraina och tror landet skulle kunna ha enorm potential som turistland även för nutida svenskar. Kostnadsläget är mycket lågt, landet har bra klimat, fantastiskt landskap och en intressant historia. Därför var det 2011 med stigande förvåning jag genom svensk media fick höra det upprepas gång på gång av en familj med rötter i Ukraina att deras gamla mormor omöjligt kan få vård i Ukraina.

Kom att tänka på detta häromdagen när jag läste en artikel om att det blir allt vanligare att tyskar sätter sina äldre familjemedlemmar på ålderdomshem i Östeuropa, framförallt Polen då det kan bli ganska kostsamt i Tyskland, speciellt om den gamle har olika åkommor och/eller kräver extra tillsyn och vård. Detta är ett fenomen som hela tiden ökar och kanske blir utbrett även i Ukraina framöver, då lönekostnaderna här är klart lägre än i Polen.

Väl medveten om att den svenska typen av äldrevård knappast är lika utbredd i Östeuropa, tyckte jag ändå det var ytterst märkligt att det i ett land med sådan tradition av sanatorieverksamhet helt skulle saknas ålderdomshem. Vid en enkel sökning på ”дом для пожилых людей украина” – ”ålderdomshem Ukraina” på den ryskspråkiga världens populäraste sökmotor, http://www.yandex.ru, fullkomligt kryllar det av träffar på diverse privata boenden för äldre. Standarden verkar av de sajter man öppnar att variera, men drägligt ser det helt klart ut.

Många hem uppger inte priser och ger inte så mycket information om sin verksamhet, men det gick ändå väldigt snabbt att hitta ett ålderdomshem som både gav en uttömmande beskrivning av boendet och gav prisuppgifter. Om man väljer att bosätta sig på «Родной очаг» (ungefär Hemmets härd) kostar det för en person från 3996 ukrainska Gryvna vid längre tids bosättning.


Gannas framtida hem på «Родной очаг» ?Exempelbild från företagets hemsida http://dom-zdorovia.com.ua/dom-dlya-pogilih-lyudey/

En ukrainsk Gryvna är i dagsläget värd ca 80 öre vilket skulle innebära att Ganna kan få dygnet-runt-tillsyn av utbildad personal, boende, 3 mål mat per dag, regelbundna läkarbesök, utflykter och organiserade gemensamma aktiviteter för ca 3200 svenska kronor.
Jag kan nästan garantera att personaltätheten är högre på det här boendet än vad det är på ett genomsnittligt svenskt ålderdomshem, där våra äldre ibland måste läggas redan på eftermiddagen på grund av personalbrist.

Eftersom påståendet om att Ganna Chyzhevska inte kan få vård i hemlandet är så uppenbart falskt kan man ju fråga sig varför Anna Otto, hennes mor Svetlana och övriga familjen envist hävdar att så är fallet?

Är Gannas barn och barnbarn inkapabla att använda en webläsare för att ta reda på enkel information som rör en familjemedlems eventuella framtida väl och ve?
Kan de inte avvara 3200 kr i månaden för att deras kära mor och mormor ska få åtnjuta högklassig vård och omsorg? Det senare känns i så fall otroligt sniket av Anna Otto som har ett välbetalt jobb som projektledare i IT-branschen. Kan hon inte avvara en bråkdel av sin lön för att ordna omvårdnad till sin älskade mormor? Själv känner jag till ett antal svenskar som betalat extra för att deras föräldrar ska få extra bra omvårdnad på privata vårdhem på sin ålders höst.

En person med långt framskriden demens och allt mer skröplig hälsa är inte något som är lätt att åta sig att vårda dygnet runt inom ramen för vanligt familjeliv, som jag antar att Anna Otto vill ha, då jag i ett TV-reportage såg att hon hade småbarn. Antingen är inte Ganna så skröplig som man vill ge intryck av, samtliga vuxna i familjen är vårdutbildade eller också är Ganna i själva verket inte alls särskilt illa däran.

Det kan också vara så att man räknar kallt med att den svenska välfärden ska rycka in om det blir för tungt att själva ta hand om den gamla. För en dam i Gannas ålder är det ganska uppenbart att hon snart kommer att vara i behov av sjukvård i en eller annan form. Lårbensbrott är exempelvis vanligt bland äldre och det är knappast gratis att behandla det. Om Ganna får stanna, vem betalar hennes sjukvårdskostnader? Direkt eller indirekt lär denna kostnad hamna i svenska skattebetalares knä då en person med uppehållstillstånd i Sverige med automatik får rätt till en viss grundersättning. Enligt Pensionsmyndigheten har alla som är över 65 år och bosatta i Sverige rätt till en sk. skälig levnadsnivå på 5 365 kr per månad, dels en skälig bostadskostnad på maximalt 6 200 kr (om hyran är så hög). Detta oavsett om den äldre har jobbat en endaste dag i sitt liv i Sverige eller inte.
Källa: http://www.pensionsmyndigheten.se/SaMycketKanDuFaIAldreforsorjningsstod.html

Förvisso är det förstås sympatiskt att en familj önskar ta hand om och ha en äldre familjemedlem boende hos sig. Det få verkar inse är att detta fall i rättvisans namn bör betyda att man öppnar portarna på vid gavel för att alla våra invandrare ska få ta hit alla sina gamla släktingar för att få omvårdnad på svenska skattebetalares bekostnad enbart på grund av att den här ukrainska familjen verkar sympatisk och det vore otroligt naivt.

Hoppas att jag nu lyckats provocera i alla fall någon……. Tycker du som är läsare att jag är cynisk som skrivit ovanstående? Varför det i så fall? Är det inte mer cyniskt att som i Anna Ottos fall sitta och ljuga det svenska folket rakt upp i ansiktet i direktsänd svensk TV, som hon gjorde i till exempel TV4:s morgonprogram hösten 2011. Är det inte mer cyniskt att utnyttja sina mediekontakter i Stockholm, vilket är få människor som kan göra, för att släpa sin gamla sjuka mormor till Sverige och sedan kallt räkna med att mediedrevet ska tvinga svenska myndigheter att låta henne stanna i Sverige?

Lite artiklar och inslag från den tid då det begav sig:



http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5148340


http://www.expressen.se/nyheter/demenssjuka-ganna-91-far-stanna-i-sverige

Och för den som vågar, lite bredare perspektiv på den här frågan än vad jag orkade skriva ihop:

http://snaphanen.dk/2012/03/06/behover-sverige-fler-gamla-dementa/

Tatu gör comeback!

13 Sep

På den här bloggen ska det ju förstås bjudas på lite exklusiva nyheter som svensk media kan missa. Därför rullar vi igång hösten med just en sådan. Nu ska det ju i ärlighetens namn sägas att jag inte är någon manisk konsument av svensk media längre, så jag kan ha fel i att ha detta verkligen inte tagits upp någonstans, men jag tvivlar. Hursomhelst, när man frågar svenskar om vilka ryska musiker eller band de känner till brukar det vara ganska knapert. Det popband som t.ex. 80-talister kan ha en tendens att känna till är i alla fall den kontroversiella popduon Tatu.

Tatu kommer att göra åtminstone tillfällig comeback i och med konsert i Kiev den 27 september. Själv kommer jag inte att kunna gå på detta, men hugade fans (hur många kan det finnas kvar i Sverige?) rekommenderas att flyga ner då det än så länge är oklart om det blir en bestående comeback. Det lär klarna i intervjuer dagarna före konserten.


Tjejerna själva säger iaf att det är en exklusiv konsert:


Tatu har alltid gjort kontroversiella saker, själv minns jag nog bäst debatten efter deras album som på ryska hette “Handikappade människor” som upprörde handikapporgansiationer i Ryssland riktigt rejält och bjöd på en smått absurd talkshow 2006 när handikappade mötte Tatu i det populära TV-programmet “Pust govorjat” – dvs ubgefär “Låt dem tala om det”. Finns på Youtube, dock utan text:



Till sist en klassisk Tatu-låt som nog är rätt okänd i Sverige:


Det nya Ryssland – hälsans rike?

7 Dec

Den uppmärksamme bloggföljaren (jag benämner denne som singular då det knappast lär vara några stora människomassor som enträget väntar på nästa inlägg från mig och regelbundet förgäves surfar in här) kanske noterade att den utlovade nystarten dröjt något. Hursomhelst kan det på en skumpig tågresa i ett vintrigt Sverige vara läge att avsluta och lägga ut det inlägg jag påbörjade sist jag var i Moskva.

Noterade under min vecka i Moskva den här gången att det faktiskt är rökförbud på fler och fler ställen. Från 2015 vill faktiskt Medvedev införa rökförbud på alla offentliga kommunikationsmedel och i princip alla offentliga byggnader. Jag minns när jag kom till Ryssland första gången 2006 att det bolmades på dessa giftpinnar överallt och att det av folk i alla åldrar och överallt. Så här skrev jag hösten 2006:

“Häromdagen satt vi och åt på en restaurang och efter maten frågar en av svenskarna om det ar okej att han röker. Jag svarar Att det inte gör något eftersom barnen bredvid oss ändå röker. Precis när jag sagt detta, är det dags att stanna upp och tänka lite på innebörden av vad jag just sagt. En meter ifrån mig sitter nämligen en kille som är kanske 11-12 år och bolmar på en cigarett, som om han aldrig gjort något annat och röker upp cigaretten ända in till filtret. Ingen på hela restaurangen bryr sig ett dugg.”
Senare hade jag även glädjen att stifta bekantskap med folk som rökte cigaretter med jordgubbssmak och andra fantastiska uppfinningar. Allt för att uppmuntra konsumtion bland t.ex. fjortistjejer och barn.

Att alkohol var lättillgängligt och billigt kanske jag inte ens behöver nämna eftersom det är vad folk förväntar sig. Kanske mindre väntat var nog ändå att det fanns en mångfald och uppfinningsrikedom som inte står tyskarnas Bananenbier-koncept långt efter. Det fanns t.ex. öl med grönt te-smak och konstiga blandningar av allt möjligt och förstås färdigblandade cocktails som såldes på burk.

Knark verkade ju förstås inte heller vara ett direkt okänt fenomen och förekomma både här och där. När vi var ute i flottstaden Kronstadt låg det exempelvis troliga herionsprutor på kajkanten. Slagkraftig östersjöflotta med toppmoral….?

Rysk galghumor

Rysk galghumor

Kort sagt så var det allmänna intrycket under mitt första år i Ryssland att allt som var skadligt för dig var lätt att få tag på och billigt. Juice och mycket annat som är nyttigt var förstås däremot generellt sett dyrare och fanns inte alls på samma sätt i varje gathörn. Det här är dock något som lyckligtvis verkat på allvar börja ändra på sig de senaste åren. När jag bodde i Karelen 2008 körde man t.ex. med antidrogkampanjer (tveksamt dock hur effektiv den skräckpropagandan var) och vid skolavslutningstider inskränkte man försäljningstiderna för alkohol för att dämpa den värsta ungdomsfyllan. Sedan dess har man faktiskt konstant börjat inskränka försäljningen av drycker med hög alkoholhalt nattetid.

Om man nu tittar på situationen 2012 så har det ju alltså hänt en del sedan 2006.

Minimipris finns sedan tidigare på vodka för att få ner konsumtionen lite och för att folk ska kunna veta om det är äkta vara och inte hembränt. Nu kommer vinet kosta 110 rubel för 70 cl som minst. Alltså minimipris här också och då faktiskt antagligen enkom för att få ner konsumtionen. Falskvin kan man möjligen råka ut för med motsatt hälsoeffekt än falsksprit. Det falska vinet brukar nämligen snarare vara sådant som säljs utspätt för att spara pengar för säljaren. Åtminstone kan det vara så på semesterorterna i Ukraina och Sydryssland där vin säljs på fat till turister. Skrämmande varningstexter finns det likt i EU på cigarettpaketen i Ryssland.

Torrläggning pågår?

Trrläggning pågår?

Att det av insatta ryssar har uttryckts viss avundsjuka mot ett svenskt systembolagssystem är snart inte något som man kan skämta om längre. Medan det svenska systemet verkar gå mot en stillsam liberalisering med utökade öppettider och utkörning är det ryska med små myrsteg på väg mot en svensk restriktiv hållning när det gäller både alkohol och tobak. Visserligen är det ljusår ifrån Sverige, men riktningen de senaste fem åren har i alla fall varit tydlig. Bland unga ryssar ses det dessutom som något attraktivt att man “varken röker eller dricker” och ja, det finna faktiskt en del ryssar som lever så.

Sammantaget kan man alltså säga att det är en positiv bild av utvecklingen man kan teckna. Dock ska man komma ihåg att en av anledningarna som anges till varför Sovjetimperiet till slut mötte så stort folkligt motstånd att det föll samman var en av Gorbatjovs kampanjer. De flesta har nog hört om glasnost, perestrojka och kanske uskorenije, färre har nog hört talas om “suchoj zakon” dvs “den torra lagen” som skulle torrlägga Sovjet och minska alkoholismen. Förutom att den skapade ett stort folkligt missnöje orsakade den även enorma inkomstbortfall för statskassan eftersom mycket av alkoholförsäljningen istället flyttade ut på den svarta marknaden. Om man tittar på den officiella statistiken från 80-talet över vissa saker kan man dock förstå varför dagens ryska makthavare vill röra sig mot ett system som liknar dåtidens. Officiellt minskade spritförsäljningen med 2,5 gånger, landet upplevde an babyboom med 5,5 miljoner födda per år istället för normala 5 miljoner och dessutom var andelen missbildade och komplikationer klart lägre. Männens förväntade livslängd ökade med 2,6 år och nådde sitt max i rysk historia!

Ovanstående hade förstås delvis andra orsaker också, men det är solklart att dagens ryska ledning skulle önska sig en liknande utveckling på nytt.

Det är dock tveksamt om vanliga ryssar på nytt skulle kunna tänka sig att bara kunna köpa sprit mellan kl 14 och 19, få sparken vid alkoholintag, vara förbjudna att dricka på tågen för att bara nämna några exempel av vad kampanjen innebar i praktiken. Dylika lagar vore förmodligen det som till sist skulle kunna fälla Putin i och med att han tappade stöd hos de grupper som fortfarande stödjer honom…..

Nystart i Moskva

25 Oct

Tankte att bloggen skulle fa en nystart efter att ha varit inaktiv hela sommarhalvaret. I och med att jag i somras faktiskt var ett par veckor i Ukraina under EM sa har det funnits en del material och isnpiratio att skriva om, men har inte blivit av olika anledningar. I skrivande stund sitter ajg nagon kilometer oster om roda torget. Ar en vecka i Moskva i jobbet och kanns val lite smacoolt att efter att aka hem fran jobbet varje dag valaj om jag ska kliva av vid aleksandrovskij sad och ga forbi Kreml eller om jag ska aka till Revoultionstorgs-tunnelbanestationen och ga lite kortare hem.

Vad kan man saga om de forsta dagarna har i Moskva annars? Dmitrij Medvedev perosnligen gjorde ett forsok att stora mitt arbete i och med att han besokte tulltjanstemannens dag i samma byggnad som ajg jobbar den ahr veckan. Ficj darfor sta i ko 25 min for att fa min ryggsack kontrollerad. Tydligen var det festligt varre med tulltjanstemannens egen orkester och tullmynidgheter fran hela Ryssland som stallde ut och visade upp sina groan uniformer for varandra och vad de nu hade att diskutera. Tydligen ska man nu ga vover till elektonisk registrering i tullen. Man slipper alltsa tonvis med papper tydligen.

Aterkommer med en mer utforlig rapport fran Moskvatrippen den har gangen.