Folkets tjänare på svensk TV

2 Apr

Ikväll kommer SVT att visa den ukrainska filmen ”Folkets tjänare 2” där nuvarande president Volodymyr Zelenskyj spelar just ukrainsk president, men ett par år innan hans politiska karriär ens började. SVT och en lång rad TV-bolag runt om i världen har sedan Rysslands invasion började valt att köpa in hela den ukrainska TV-serien ”Folkets tjänare” just eftersom Zelenskyj ju blivit en av världens mest uppmärksammade ledare.

Zelenskyj var en av grundarna till det ukrainska bolaget ”Studio 95:e kvarteret” som producerat en lång rad TV-program och olika former av underhållning där Zelenskyj ofta haft ledande roller. Det hela började med att ett kompisgäng från Kryvyj Rih hade stor framgång som studentspexare och bestämde sig för att satsa helhjärtat på underhållningsbranschen.

I Ukraina skulle man faktiskt kunna säga att även politik ses som underhållning på ett annat sätt än vad som är fallet i Sverige. Ukrainsk TV är fylld av program med politik som tema och fredagsunderhållning på ukrainska kanaler kan faktiskt bestå i flertimmeslånga debattprogram där TV-tittarna löpande kan rösta i olika aktuella frågor och ringa in och ställa frågor till politiker. Ukraina har haft ett väldigt aktivt debattklimat och det kan nästan betraktas som kaotiskt. Skillnaden mot rysk TV, med dess ovanifrån regisserade budskap och noggrant utvalda paneldeltagare blir lätt slående. Ukrainarna har helt enkelt utvecklat en annan politisk tradition och det finns en stark tro på att vanliga medborgare faktiskt kan påverka landets utveckling och att man med manifestationer och handgripliga insatser faktiskt kan förbättra något. De mest tydliga exemplen på detta är väl utåt sett den orangea revolutionen 2004 och Euromaidan 2014 då vanligt folk faktiskt såg till att landet fick en annan ledning och inriktning. Men det här tänket syns även i många mycket mindre frågor. Vanliga ukrainare ställer ofta till med handgripliga protester mot följder av korruption – såsom olagliga byggprojekt, korrupta domare eller helt enkelt nya lagar som gynnar vissa intressen orättvist mycket. Vanliga ukrainare har en stark tro på att om de organiserar sig och kämpar för något så kan de verkligen förändra något. Beslut är inte något som kommer enbart ovanifrån från människor som tillhör någon speciell elit.

Därmed är tanken på att en helt vanlig historielärare nästan över en natt skulle kunna bli landets president inte så otrolig som den nog verkar i Ryssland och många andra länder. Det är just det här som ”Folkets tjänare” börjar med. Zelenskyj spelar Vasilij Goloborovko som får ett utbrott kryddat med svärord om allt som är fel i det ukrainska samhället, vilket en av hans elever filmar och lägger ut på nätet, vilket snabbt blir viralt. Genom en insamling som hans elever anordnar samlas tillräckligt med medel för att han ska kunna ställa upp i presidentvalet, vilket han till allas förvåning vinner. TV-serien avhandlar sedan en lång rad komiska händelser som uppstår i och med att en helt vanlig människa helt plötsligt blir landet mäktigaste person. En lång rad dagspolitiska teman från när serien spelades in, åren 2015, 2017 och 2018 tas upp. Mycket handlar faktiskt om Ukrainas roll i Europa och världen och då dyker även svenskar upp på ett hörn.

En TV-serie ger förstås i mångt och mycket en förenklad bild av komplexa politiska skeenden och vissa saker behandlas banalt eller idealiserat, men man får som tittare en bra, men grov bild av vad många ukrainare diskuterade och vad som skedde i landet under de här åren. I ett avsnitt så får ukrainska medborgare visumfrihet till EU och dagen efter går Goloborodko genom ett helt tomt Kiev och letar förgäves efter någon annan levande själ eftersom hela befolkningen helt enkelt utnyttjat möjligheten att resa och försvunnit västerut. Det här speglade en verklig oro om att landet skulle drabbas av massemigration, så även om det är en komediserie tas många allvarliga ämnen upp.

Självklart tas även Ryssland och Putin upp i TV-serien. Huvudsakligen så är faktiskt språket i serien och i filmen faktiskt ryska. Detta är medvetet ut ett kommersiellt perspektiv eftersom man tidigare försökt och ibland lyckats sälja tv-produktioner till andra rysktalande länder. ”Folkets tjänare” såldes faktiskt till den ryska TV-kanalen TNT och tre avsnitt hann sändas 2019 innan TV-serien helt plötsligt försvann från TV-tablåerna. Ett skämt om Putin censurerades bort i det första avsnittet efter att det redan hunnit sändas kvällstid i den ryska fjärran östern. Serien hade höga tittarsiffor, så det var väl antagligen av helt andra än kommersiella skäl som den slutade visas så abrupt. Någon i Kreml gillade väl inte det som visades…….

Är serien rolig då? Ja, bitvis är den faktiskt det. Andra delar kan nog uppfattas som mindre bra av en svensk publik som är van vid mer anglosaxisk humor och upplägg på underhållning. Därmed inte sagt att serien inte är välproducerad, för det är den.

Filmen som SVT kommer visa ikväll och som lär finnas på SVTplay ett tag framöver kastar in tittaren rakt in i den fiktive Goloborodkos presidenttid och hans kamp mot de ukrainska oligarkerna. Deras makt och inflytande över ukrainska politik och hela det ukrainska samhället har varit ett ständigt återkommande tema såväl i fiktion av det här slaget som i verkligheten. Om man inte kan så mycket om Ukraina sedan tidigare kan det dock tyvärr bli lite svårt att hänga med i svängarna i början, speciellt om man inte sett första säsongen av TV-serien, som ju filmen är uppföljare till.

Men har man överseende med att man inte hänger med i allt så är filmen ändå sevärd och det ges blinkningar till flera fenomen i Ukraina som var högaktuella för några år sedan. Här tas det överdrivna fokuset på att byta namn på gator och hela städer istället för att rösta igenom för landet nödvändiga reformer upp. Likaså tas den ukrainska ”traditionen” att fängsla och frige politiska motståndare upp, liksom förstås den grasserande korruptionen. Fenomenet med ”otkati” där en viss procent av statliga medel skickas vidare till personer på rätt positioner och som resultat så fungerar olika samhällsfunktioner helt enkelt sämre varav det mest iögonfallande blir att broar som det tilldelas statliga medel som egentligen borde vara tillräckliga för projekten aldrig byggs färdigt. Jag har själv bott nära en bro som det ”byggts” på sen sovjettiden.  

Zelenskyjs rollfigur Goloborodko kan lätt uppfattas som ganska tafatt som president, men växer stegvis in i rollen och håller ett och annat statsmannamässigt tal både i serien och i filmen. Framförallt så har han en moralisk kompass och verklig känsla för vad som är rätt och fel. Han spelar helt enkelt en president som väldigt många ukrainare skulle tänka sig att rösta fram. När detta sen verkligen skedde 2019 var även jag förvånad. Hur kan en person utan någon politisk erfarenhet komma från underhållningsbranschen och helt plötsligt väljas till hela Ukrainas högsta ämbete? Då ska man ändå ha med sig att förutom att Zelenskyj var en av landets kändaste personer så har han ändå en juristexamen och i praktiken drivit ett stor TV-produktionsbolag under många år. Det är alltså en begåvad person med förmåga att leda som det är fråga om.

Men framförallt så hade han hjälp av olika TV-kanaler i sin hyperpopulistiska valkampanj. Partiprogrammet skulle vanliga ukrainare få vara med och rösta fram på sociala medier sas det. En ny generation politiker skulle in och förändra landet tillsammans med Zelenskyj. Naturligtvis stämde detta bara delvis. Det finns många gamla krafter som ryms inom Zelenskyjs eget parti, som skapades 2019 och heter likadant som TV-serien och en del av de oligarker som Zelenskyj sagt sig vilja bekämpa stöttade honom på olika vis och

Många i Ukraina tog faktiskt inte heller Zelenskyj på allvar och hade svårt att se honom som ledare för landet i verkligt svåra tider, vilket inte var fallet med den tidigare presidenten Porosjenko. Visserligen erkände alla att Zelenskyj och hans team var erkänt duktiga på att exempelvis göra de traditionsenliga nyårstalen som presidenterna alltid håller i den här delen av världen till otroligt välgjorda tv-inslag med statister och filmklipp från framgångar under året som gått, men många trodde nog inte att han skulle växa ut till den enande ledare för landet som han blivit sedan kriget började. Många kritiker som sett Zelenskyj som en figur bara är en fasad för mäktiga grupper som tros stå bakom honom är nu ganska tysta. I en situation där att få ut ett budskap till världen på rätt sätt såväl som till den egna befolkningen så visar sig därmed egentligen föga förvånande en person som jobbat just med detta i mer än 20 år klara detta galant. Då var målet oftast att få folk att skratta. Sen den 24 februari har det istället handlat om få omvärlden att förstå vad som sker i Ukraina och att landet behöver all hjälp det kan få samt kommunicera trovärdigt till det egna folket i en tid av informationskrigföring och värsta tänkbara scenario. Zelenskyj har hittills klarat både och mycket bra och har visat att han verkligen är en man av folket, men som även klarar av att uttrycka sig. Ungefär som hans fiktive rollfigur Goloborodko.  

Här finns filmen att se på SVT: https://www.svtplay.se/video/34796807/folkets-tjanare-2

Nukleär kremlologi eller bunkerparanoikern möter verkligheten

20 Mar

I fredags hölls vad som först verkade vara ytterligare ett mästerligt propagandastycke i Putinriket. Det skulle dock utveckla sig till något annat och jag har hela helgen haft svårt att släppa det hela och skriver därför av mig lite här.

Putins anfallskrig pågår med full styrka skulle man kunna säga, men de ryska styrkornas offensiv har kört fast i princip på alla fronter för närvarande. Utanför Mykolaiv har de rent av slagits tillbaka. Den ryska krigsmakten har på de flesta håll övergått till fjärrbekämpning med raketbeksjutning, flygbombning och artilleri. Förmodligen hade Putin förväntat sig att den 18 mars även kunna fira återföreningen av åtminstone en bra bit mer av Ukraina med Ryssland. Helst hela landet. Det hela hade ju därmed svårt att utveckla sig till de klang-och jubelföreställningar som gick att genomföra 2014-15.

På sedvanligt vis bestod publiken på Putinistmötet i fredags huvudsakligen av ditkommenderade offentliganställda och studenter. Helst skulle publiken bara bestod av folk ”med slaviskt utseende”, vilket verkar stämma om man tittar på de publikbilder som finns. Vissa erbjöds pengar för att delta.

Jag såg hela tv-sändningen i efterhand och till en början löpte den på som väntat med en massa ryska artister som sjöng patriotiska låtar. En av dem framfördes av en rysk rocksångare sjunger om att han är född i Sovjet och med stolthet räknar upp de flesta länder som tidigare varit sovjetrepubliker och sjunger om att de är “våra”. Exempelvis nämns förstås Ukraina men även Moldavien. Detta har i sig fått folk i Moldavien att frukta en rysk invasion. Moldavien är nästan omöjligt att försvara om ryssarna skulle lyckas framrycka och faktiskt ta Odessa. I en sån här propagandaföreställning är varje låtval och rent av textrad medveten tänker man.

Efter ett tag dök förstås Vladimir Putin själv upp och höll ett tal som inte innehöll så mycket nytt eller överraskande. Att höra Putin prata om folkmord på ryssar och citera bibeln kunde väl säkert få vilken ukrainare att strypa en katt i ren frustration, men det var inte i sig så överraskande. Det var att Putins tal närmast chockerande nog bröts mitt i en mening och in klipptes en klämkäck damkör i uniform!

Sen skulle en av ryska UD:s presstalesmän, Maria Zakharova hålla tal, men då försvann ljudet för henne, så nästan inget av det hon sa gick ut i sändningen. Efter en del ytterligare märkligheter så dök dagens konferencier på nytt upp och välkomnade Vladimir Putin som talare ånyo. Det var en repris av det som redan sänts, men kanske en halvtimme efter att det gjorts så fick den här gången Putins tal gå ut i sin helhet. Den sista delen gjorde mig ännu mer förvirrad om vad som pågår. Putin verkar verkligen ha förläst sig i bunkern. Den enda personen han nämnde vid namn under talet kom där på slutet och var Fjodor Ushakov, som föddes 24 februari 1745. på hans födelsedag som kriget började nu enligt Putin. Han var krigshjälte och amiral i svartahavsflottan. Men ändå oklar relevans att lyfta så tydligt i ett tal 2022. Dock så är han skyddshelgon sen 2005 för såväl flottan som Rysslands kärnvapenbärande bombplan. (Nä, jag skojar inte). Var alltså detta något slags kryptiskt budskap? Ett budskap till väst eller någon annan som förstod referensen om att Putin nu är beredd att sätta in kärnvapen?

Jag har sedan den ryska invasionens tredje dag varit orolig över att Putin ska välja att antingen terrorbomba Ukraina på knä eller rent av sätta in ett taktiskt kärnvapen för att få landet att lägga ner vapnen. Var detta ett tecken på att det kan vara på gång? Nukleär kremlologi.

För några dagar sen dök det upp mängder av uppgifter om att ryska flygplan som kopplas till den ryska ledningen eller den ryska eliten hade lämnat Moskva och flugit antingen till Dubai eller till olika orter i Sibirien. Det är orter som det mycket väl kan finnas kärnvapensäkra bunkar i. Stack nyckelpersoner själva eller åtminstone skickade sina familjer för att vara i trygghet om det skulle bli en nukleär eskalation?

Massflykt från Moskva österut, bland annat troligen till en stor specialbunker i Altaibergen söder om Novosibirsk

Min teori var spontant att någon bröt Putins tal för att stoppa att den farliga nukleära referensen sändes. Men det kändes lite märkligt. Snarare var det tydligt att det måste ha varit kaos i kontrollrummet och det kanske rent av pågick ett slagsmål någonstans bland sändningens producenter med tanke på den fiaskoartade sändningen.

Som tur var så kunde jag nog helt avfärda kärnvapenreferensen efter att ha sett följande video från Luzjniki-stadion där Putin höll sitt tal:

Putin blir nämligen utvisslad just när talet bryts. Svårt att veta om videon är helt korrekt, men det är i alla fall logiskt att man då bröt sändningen av talet och sen sände ut det som helhet igen efter att man redigerat om ljudet så att det inte fanns någon risk för att buande eller visslingar kom med i sändning. Detta lugnade mig från oron för nukleär eskalation.

Här finns hela evenemanget i helhet: https://www.youtube.com/watch?v=l4UMTyalrK8

Oavsett så får nu kremlologin ett slags renässans med det allt mer slutna Ryssland. En intressant detalj i det hela är att det kanske trots allt inte var så svårt att få information om att Putin planerade att anfalla Ukraina efter vinter-OS. Den 21 februari såg jag ett inslag på den numera stängda TV-kanalen Dozjd om att den ryska politikens extremistiske ärkeclown Vladimir Zjirinovskij sagt inför sina partimedlemmar redan den 27 december att Rysslands nya storhetstid börjar kl 04.00 den 22 februari. Att ha fel på starten för ett krig med bara två dygn är inte alls illa med tanke på att stora operationer som krig ofta blir lite förskjutna. Det ligger nära till hands att Zjirinovskij faktiskt visste om planerna redan i december. Det kanske är honom man ska bugga framöver?

Här finns del av detta interna tal med engelsk text:

https://www.mirror.co.uk/news/world-news/eerie-footage-shows-russian-politician-26297654

Som av en händelse så är dock Zjirinovskij nu allvarligt sjuk. Blodförgiftning sägs det. FSB och GRU har ju dock visat många gånger att de kan döda folk på de allra mest märkliga vis. Tystar man nu den för stortrutade gycklaren som inte kunde hålla tyst om det han hört vid hovet? Kremlologin lever som sagt…..

Vägen in i februaridimman

19 Feb

Jag har hela tiden argumenterat för att det ändå inte blir ett storkrig mellan Ryssland och Ukraina. Just nu känns det som att det är lätt att svaja i den övertygelsen med tanke på vad som sker. All media är nu full av nyheter relaterade till Ukraina och från mina vänner i Kiev hör jag hur det kryllar av mer eller mindre insatta journalister från olika länder som häckar där i väntan på kriget eller åtminstone något braskande att rapportera hem om. Detta i sig gör förstås att känslan i media blir att det smäller när som helst.

Biden-administrationen har återkommande pratat om en rysk invasion som ”imminent”, ”coming within days” och namngett olika datum. Gång på gång har de haft fel. Hela tiden har det varit lätt att inse att amerikanerna ligger just fel då det saknats en kritisk komponent för att en invasion ska kunna ske: att den inhemska ryska opinionen har förberetts på något i den stilen moraliskt.

Tyvärr är detta nästan på plats nu, när Putin pratar om folkmord på ryssar i Donbass, en rad falsk-flagg-dåd har skett i där och folkrepublikerna har kört sin ”hesa fredrik” och deklarerat att kvinnor, barn och åldringar ska fly Donbass för Ryssland på grund av hotet från ukrainsk sida. 700 000 civila ska tydligen evakueras, vilket egentligen är helt orealistiskt. En sån logistisk apparat och boende för alla dessa kommer inte Ryssland kunna organisera. Kanske har det heller aldrig varit tanken. Det viktiga är att det ser ut som att Ukraina är den aggressiva parten och ”skapat” detta och att ryssar ser ut som offer. Med detta på plats ligger vägen till öppen konflikt med Ukraina tyvärr öppen om övriga villkor kan bockas av. Risken finns nu att så är fallet.

Jag har tidigare argumenterar för att om det blir krig så sker det efter vinter-OS slutat. Imorgon eftermiddag är det så dags för detta. Den mest logiska tidpunkten ligger alltså efter detta och eftersom Putin och de andra gamla sovjetiska fossilen gillar sovjetisk symbolism så kommer det hela att stegras dag för dag till den 23 februari, som är en rysk helgdag kallad ”Fosterlandförsvararnas dag” – ursprungligen en helgdag tillägnas röda armén, numera en inofficiell mansdag i Ryssland då män firas som försvarare av landet av de ryska kvinnorna. Lite fars dag av det. Det är denna dag som skulle rimma bäst med den sovjetiska logiken för att inleda ett fingrerat ”försvarskrig”. Dock så tror jag inte riktigt det är en massiv invasion av Ukraina vi får se då, utan det är följande varianter vi bör stå inför:

A. ”Strypsnaran” – Ryssland fortsätter att väldigt aggressivt störa ukrainsk handelstrafik till och från de viktiga hamnarna i Azovska sjön och fortsätter att öva svartahavsflottan utanför Odessa för att försöka störa trafiken även till den, ännu viktigare hamnstaden. Samtidigt står ryska trupper kvar runt Ukraina, inklusive i Vitryssland som ett ständigt väpnat hot. Invasion i vänteläge. Detta kommer att leda till utländska företag går in i överlevnadsläge. Inga nya investeringar sker i Ukraina. Flygtrafiken begränsas då försäkringsbolagen vägrar försäkra själva flygplanen. De ukrainare som kan lämnar landet för jobb i t.ex. Polen. Problem med handel och logistik gör att priserna stiger i Ukraina samtidigt som det blir mindre pengar i ekonomin ändå. Det för vanligt folk högst otrevliga inträffar att trots att deras inkomster sjunker fortsätter priserna att stiga och köpkraften faller rejält. Mindre våldshändelser, cyberattacker och annat inträffar lite då och då för att hålla liv i anspänningen. Det här är alltså ett scenario som kan komma att pågå relativt länge. Troligen månader.

Tills någon typ av någorlunda fungerande kompromiss nås eller tills man i Ryssland uppfattar kostnaden för egen del som större än vad man tror sig vinna helt enkelt.

B. Donbasskriget – Putinregimen är inte så storhetsvansinnig att man vågar sig på ett öppet angrepp under rysk flagg. Därför är det mycket bekvämt att använda sig av de här psuedostaterna som påstås vara separata sepataristrepubliker som Ryssland officiellt inte har något att göra med trots att alla sen deras grundande vet att så är fallet. DNR och LNR mobiliserar just nu alla vapenföra män. För Ryssland är det förstås bekvämt om det i första hand är ukrainare som dödar andra ukrainare så slipper det komma hem likkistor till familjer runtom i Ryssland. Självklart sker dödandet ändå med ryska vapen. Troligen får vi se betydligt mer rysk inblandning än under tidigare års krig i Donbass. Start för den aktiva fasen 22-23 februari.

DNR – Donetskaja narodnajas respublikas väpnade styrkor visar upp sin förkärlek för pyramidspel med folkrepublikens egen flagga i topp

C. Hammaren och städet – Donbasskriget kompletteras med ett ”framprovocerat” angrepp från Vitryssland av trupper som officiellt inte är ryska. Kanske munderade som vitryssar, kanske som något annat rent av. Detta angrepp från vitrysk mark försöker omringa Kiev och hamra på Ukrainas huvud utan att Ryssland officiellt inte ens deltar. Lukasjenko har öppet sagt att han kommer erkänna LNR och DNR om Ryssland gör det och risken finns att man därmed vill använda Vitryssland till att utåt sett göra grovjobbet. Det här tänket har vissa svagheter, men är ändå mer aptitligt för Kreml än att man öppet själva står för krigshandlingar.

D. Öppet vansinne – i kombination med angrepp från Donbass och Vitryssland blir det marin överskeppning och landstigning på svartahavskusten från Krim och omfattning runt Kharkov i nordöst. Detta måste dock ske helt öppet under rysk flagg, därmed ser jag denna variant som den minst sannolika. Kommer dessutom att sluta i katastrof för den ryska sidan då förlusterna kommer bli höga även om vissa anfallsmål säkert intas. Om de sen kan hållas är högst tveksamt dock.

Det får sägas att ingen verkligen vet vad som kommer att hända och att det här läget försöka gissa är förstås att sticka ut hakan. Jag gör i alla fall ett försök här. Jag tror fortfarande inte på den stora invasionen, utan på alternativ A eller B är vad som kommer att ske. Möjligen en kombination av de båda.

Samtidigt pågår nedräkningen till den fortfarande bortglömda folkomröstningen i Vitryssland den 27 februari. Lukasjenko beter sig allt mer som en lakej till Putin, därmed intressant att se vad som sen verkligen sker. Går det att pensionera Lukasjenko till potatisodlare så att han får göra det han älskar – bada bastu, dricka vodka och köra traktor?

Lukasjenko besöker Minsks traktorfabrik och berättade i samband med det att han har två traktorer hemma

I Kreml njuter man säkert av all osäkerhet man skapat och uppmärksamheten. Kanske är Putin lite extra nöjd att han nu drillat sin hund Lukasjenko så att han lärt sig skita på beställning för att göra rätt PCR-test så att Putin vågar ha honom på armslängds avstånd.

I Ukraina fortsätter folk att förbereda sig i det tysta på värsta tänkbara scenarier. Är var och en av oss också förberedda på det?

den ukrainska fältspaden

Hypokondrikern i bunkern och mediafårskocken

16 Feb

Medialogiken fungerar väldigt mycket som så att alla springer åt ett håll och skriker samtidigt upphetsat om samma sak. Så har rapporteringen rörande det ryska hotet mot framförallt Ukraina tydligen också fungerat de senaste veckorna. Ibland blir drevmentaliteten så stark att folk i Sverige får intrycket av att ett stort väpnat angrepp är timmar bort. Eftersom tidpunkten när ett faktiskt angrepp från rysk sida faktiskt skulle kunna äga rum rimligen ligger efter OS så är det inte nödvändigtvis något som man från rysk sida är ledsen över. Möjligen sitter höjdare i det ryska näringslivet i tysthet och lider när deras aktier faller på Moskvabörsen och sanktionshotet mot deras franska lyxvillor och försämrade handelsförbindelser med väst hänger som ett åskmoln över dem, men den ryska regimen och propagandaapparaten kan snarare gotta sig i läget. Ja, de kan ju peka på att väst hetsar upp stämningen och gafflar om krigsrisk. Media i väst ropar ”Vargen kommer!” helt enkelt. När det verkligen bränner till är det faktiskt möjligt att många i väst inte är på tårna. Det är lätt att ryckas med i tron om att det smäller eftersom de som presenterar den här risken är de som får mest mediautrymme.

De flesta tittat även ett fel håll. Visserligen pågår destabiliseringsförsök med cyberattacker som satte igång mot myndigheter och banker i Ukraina 15/2 och en rysk uppladdning runt de ukrainska gränserna fortsätter. Men jag tror fortsatt att det här handlar mer om att Ryssland vill tas på fullt allvar på den världspolitiska scenen, att Ryssland vill tvinga Ukraina att åtminstone delvis erkänna autonomin för utbrytarrepublikerna i Donbass och om Vitryssland/Belarus.

Ryska armén övar roboangrepp i utkanten av den förbjudna zonen, d.v.s. norr om Tjernobyl i Vitryssland. Raketerna träffade sina mål 6 mil bort rapporterades det. Lite lagom psykologiskt att genomföra just en sån här övning så nära Kiev man kunde…..

Den stora grejen idag var att den ryska dumans förslag att erkänna utbrytarrepublikerna DNR och LNR som självständiga stater har nått presidentkansliet och man väntar i Ukraina på om Putin ska skriva under ett sånt beslut eller inte. Den ukrainska radan har vänt sig till världssamfundet och bett alla övriga länder att vägra erkänna de här pseudostaterna.

Just nu är det ryska fokuset på Donbass i och med att Putin själv har sagt att det pågår ett folkmord utfört av ukrainare där och propagandan stegras långsamt om de rysktalandes lidande där.

Om Putin väljer att Ryssland ska erkänna DNR och LNR så är det nog ett dåligt tecken – man väljer att släppa det förhandlingskortet och ger upp Minskuppgörelsen i praktiken. Då ökar risken för öppen väpnad konflikt i Donbass åtminstone. Så länge inte Putin erkänner folkrepublikerna finns det chans till förhandlingslösning med nästan återgång till status-quo. Vi återkommer till Minskuppgörelsen i ett separat inlägg om det inte hinner bli inaktuellt.

Det spekuleras ganska friskt om vad det är Ryssland håller på med, hur planerna framåt ser ut och vad som kommer att hända. Framförallt amerikansk underrättelsetjänst släpper löpande olika ryska planer som deras agentnät (?) kommit över. Det allra mest konkreta och samtidigt alarmistiska kom förra veckan när dagens datum, den 16 februari pekades ut som dagen för det stora anfallet. Det var nästan självklart att det därmed inte skulle bli ett ryskt angrepp just det datumet. Varför skulle Ryssland låta amerikanerna få rätt på detta vis och dessutom bli av med all form av överraskningsmoment?

Kanske är det här del av intrikat spel av Bidenadministrationen och tänket beskrivs bäst här: https://english.nv.ua/nation/western-roulette-what-is-the-west-s-strategy-in-ukraine-50216763.html

Innan de senaste dagarnas krigspanik har det har varit en ny våg av intresse i media där det fokuseras på historien bakåt (SVT:s Utrikesbyrån var ett typiskt exempel på det) och hur Putin agerat tidigare. Lite kremlologi av varierande kvalitet, även om man gör bra analyser av Putins amatörmässiga försök till att skriva historiska essäer om Ukrainas och Rysslands sammanflätade historia.

För den som är intresserad av Putin och kretsen runt honom och deras världsbild kan jag varmt rekommendera Cathrine Beltons “Putins krets”, Mikhail Zygars “Männen i Kreml, inifrån Putins hov” och Shaun Walkers “Putins nya Ryssland och det förflutnas skuggor”. Dessa böcker ger tillsammans en väldigt bra bakgrund och går förstås mycket djupare än de tv-program som gått in på dessa ämnen.

Det är dock inte mycket i media om hur Putin personligen betett sig de senaste åren och hur hans tankesätt troligen ser ut idag. Så, låt oss titta på det. Putin har länge framgångsrikt lyckats framställa sig som en stark karlakarl utåt sett. De flesta har nog sett bilder på honom när han barbröstad fiskar, rider, skjuter, flyger och allt vad det kan vara. Man kan lätt få intrycket av att det är en vältränad gubbe som inte är rädd för någonting. Det är möjligt att det låg åtminstone någonting i detta fram till dess att den ökända kinesvirusepidemin dök upp i början av 2020.

Då övergick Putin väldigt snabbt till att hålla sina möten per video från sitt residens utanför Moskva. När han under 2020 dök i olika offentliga sammanhang med människor runt omkring sig så handlade det alltid om folk som tvingats sitta i minst 14 dygns karantän på speciellt utvalda hotell och sanatorier. Självklart testas de ändå både före och efter. Det här har handlat om både tjänstemän, politiker, men även piloterna till presidentplanet, tjänstefolk, sjukvårdspersonal och till och med de gamla krigsveteraner som tilläts sitta nära Putin vid 75-årsfirandet av segern i andra världskriget. En hel rad med turistanläggningar bokades enbart för “Putinkarantän” och under det första pandemiåret ska mer än 800 miljoner kr använts enbart till detta syfte. Vissa av Putins medarbetare ska ha tillbringat upp till 150 dygn under 2021 i Putinkarantän och har fått familjeproblem p.g.a. detta.

Alla de olika hotell som använta till “Putinkarantän” enligt BBC. Siffrorna anger hur många miljoner rubel som respektive anläggning fakturerade t.o.m. mars 2021.

De flesta har nog sett de ganska bisarra bilderna på Macron och Putin vid det abnormt långa mötesbord och diverse memer runt detta. Redan veckan före var Orban och besökte Putin och satt vid samma bord. Trots att det uppenbarligen var en lönsam resa för Orban då han fick stora rabatter på gaspriset så kunde han inte hålla såg från att påpeka att han aldrig varit med om ett liknande möte vid ett så stort bord för två personer. Ungern blockerade sedan Ukrainas inträde i ett europeiskt cybersäkerhetssamarbete som tack för gasrabatten. Gasvapnet fungerar alltså även som en liten muta i realpolitiken. Anledningen till att Orban och Macron fick de här ganska bisarra mötesupplevelserna ska enligt rysk media åtminstone i Macrons fall ha varit att han vägrade genomgå ett PCR-test när han landade i Moskva.

Skål på distans mellan orban och Putin i Kreml

Numera så måste de som besöker Putin genomföra ett speciellt typ av PCR-test för att släppas in till honom i hans egen lilla coronabubbla. Det är en relativt ny typ av test som nu används på utlänningar som reser in i Kina och som ska vara i princip 100%-igt på alla covidvarianter. Det speciella med testet är att det är ett avföringsprov! Putins ministrar gör provet vanligen inför möten med honom och de tjänstemän som träffar honom dagligen brukar göra avföringsprov tre gånger i veckan. Det blir väl helt enkelt en del skitsnack i Kreml nu för tiden……

Men är inte Putin vaccinerad och har tillgång till den absoluta bästa sjukvården som åtminstone Ryssland kan uppbringa? Jo, enligt Kreml så är Putin fullt vaccinerad, men man har vägrat att tala om med vilket vaccin och inte heller har det dykt upp en endaste bild med Putin när han får en vaccinspruta i armen eller dylikt. Med tanke på att Ryssland haft problem med att få upp vaccinationsgraden och politiker i flera andra länder publikt har visat upp sin vaccinering för att motivera vanligt folk att vaccinera är det fullt möjligt att Putin faktiskt är ovaccinerad. Kanske är han rädd för biverkningar och tror även på den del av rysk propaganda som sågat alla västerländska vaccin på olika vis.

Är detta viktigt att Putin uppenbarligen är paniskt rädd för att få en släng av kinesvirus? Ja, jag tycker det eftersom den rent fysiska isolering och minskat antal människor som han på grund av detta de-facto träffat påverkar naturligtvis en människas psyke. Två år av jämfört med tidigare, väldigt selektivt umgänge med andra människor påverkar självklart världsbilden och självbilden. Han har i princip tillbringat två år i olika bunkrar och de människor som träffat honom ofta löpande är numera troligen enbart hans jasägare och de siloviki med bakgrund i säkerhetstjänsten som numera är den krets människor som styr landet. Det här är förstås något man ska ha i åtanke när man betänker hur Putin och hans närmastes krets fattar beslut om eventuella angrepp på Ukraina och rent av andra länder. Människor som befinner sig i en irrationell miljö konstant är logiskt sett mer benägna att fatta irrationella beslut.

Frågor från Sverige och oönskade svar från Ukraina

15 Feb

Jag planerar att under resten av februari skriva en rad inlägg om olika perspektiv som framförallt rör läget och bakgrunden till läget mellan Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Tycker ni att något är intressant som jag skriver så är det fritt fram att dela vidare till andra och förstås kommentera om något ni skulle vilja läsa mer om. Dock så ber jag er att inte här addressera mig med mitt fulla namn eller berätta för andra att det är just jag som skriver detta. Kanske låter lite märkligt, men jag har mina skäl och vissa saker jag tänker skriva om kommer inte falla i god jord hos vissa och det är onödigt att utmana ödet, speciellt när Ryssland är inblandat.

Under lördagen blev den en kanonad av meddelanden av telefonsamtal till oss i Ukraina. Det dröjde inte länge innan även journalister började höra av sig. Jag gick med på att svara på lite frågor från TT av vilket nästan inget sen kom med i den aktuella artikeln. På liknande vis var inte SR intresserade av att ha med mig då jag förklarade för dem att jag gärna skulle vilja ge ett lite mer ukrainskt perspektiv på det som sker och t.ex. förklara vad Minskavtalet är.

Här följer större delen av samtalet med TT:

Ja, jag bor huvudsakligen i Kiev. Vi svenskar som bor här i Ukraina är vana vid att det finns en rysk aggression mot Ukraina sen 2014 och att det går i vågor när det gäller det upplevda och faktiska hotet. Därmed tar vi det väldigt lugnt och ser nyktert på situationen. Folk verkar betydligt mer oroliga i Sverige än vad folk är här. Vi gör våra egna bedömningar av läget och amerikanska underrättelser har redan haft fel när det gäller ett väpnat angrepp. De förutspådde ju tidigare runt 1 februari, vilket var fel. Alla har sin egen plan B och Ukraina är efter Ryssland Europas största land. Det är ingen som förväntar sig något slags angrepp mot västra Ukraina, så vissa nöjer sig eventuellt med att ta sig dit om det värsta skulle inträffa. Vi kan pratas vid, men för mig personligen kan det vara viktigt att det som publiceras formuleras rätt. Jag vistas nämligen i Ryssland i jobbet ibland och saker och ting kan vändas mot en om man uttalar sig offentligt i media. Något som idag ser harmlöst ut är inte nödvändigtvis det om en månad i ryska ögon.

TT: Du kan väl kort bara säga hur du känner inför att ”ha beredskap” att lämna landet med kort varsel som ud säger?

jag bodde i Kiev under Maidan och blev faktiskt beordrad att lämna Kiev efter att läget eskalerade. Dock så fick jag några dagar på mig att packa osv, så ironiskt nog lämnade jag Kiev dagen efter Janukovitj. Då det ändå blev lugnt. Jag råkade även vara i Odessa samma dag som fackföreningshuset brann där 2014. Det året pågick väldigt mycket subversiv verksamhet i södra och östra Ukraina. Likväl var de resevarningar som då utfärdades inte alls lika omfattande som nu. De flesta svenskar som nu bor och jobbar i Kiev har redan varit länge i Ukraina eller Östeuropa och har sett och upplevt ganska mycket och är nog vana vid att man inte bara ska ha en plan B, utan även en plan C. Som jag ser det kommer man alltid ur svåra lägen om man har en liten bunt med dollar eller Euro i kontanter hemma, har lokala kontakter och framförallt pratar det lokala språket, vilket jag och många av svenskarna här gör. Gör de inte det så har de nära och kära som gör det, så jag känner ingen oro varken för mig själv eller mina vänner här

TT: Och du känner ingen oro för en eventuell rysk invasion/angrepp?

Jag känner ingen oro för den massiva invasion som det i vissa medier talas om. Helt enkelt för att det är orealistiskt. Det går inte att erövra Ukraina med 135 000 man som det nu verkar talas om. Det är helt orealistiskt att ta och hålla det här enorma landet med en sån styrka. Det kan bara gå om ukrainarna i princip direkt kapitulerar, vilket inget tyder på nu. Det är en väldig kampvilja bland vanliga ukrainare. Om Ryssland mobiliserar en halv miljon man eller mer så skulle jag börja bli orolig för då skulle de kunna försöka göra seriöst menade försök att erövra en eller ett par regioner i Ukraina. Låt vara att det är 175 000 man som också nämnts. De kommer inte kunna ta hela landet öster om Dnjepr med en sån styrka.

TT: Tycker du att du får bra information från ud /medier om situationen?

Det är lite blandat. Jag anser inte att UD nödvändigtvis ska hålla på med löpande statusrapportering till vanligt folk, så den info som kommer därifrån är OK anser jag. När det gäller medier generellt så hämtar jag min egen information för att förstå vad som händer nu från ukrainska, vitryska, oppositonella ryska källor, tysk media och svensk. och faktiskt rysk stats-TV eftersom man därifrån kan få en känsla för vad Rysslands regering planerar att göra. Jag upplever inte att rysk media har förberett sitt folk på ett fullt krig, så därmed anser jag inte att det är alls troligt att det sker inom några dagar, det stämmer inte med hur det kommunicerades 2014. Svensk media lider av att korrespondenter ofta är baserade i Moskva och saknar ett djupare ukrainskt perspektiv. alternativt om man utgår från Sverige förstås, vilket gör att man kanske i vissa fall förlitar sig för mycket på vad som sägs i engelskspråkig media

TT: Är det självklart för dig att lämna landet om det blir någon sorts angrepp/invasion?

Nej, det beror väl på vad som händer. Illovaisk 2014 och Debaltseve 2015 var ju nästan fältslag, men eftersom de inte följdes lika noga i Sverige var det ingen som frågade om man skulle fly från Kiev som är mer än 50 mil från de krigshandlingarna

TT: Men det ryktas ju även om att Kiev kan drabbas – från Belarus?

Som sagt, det beror på vad som sker. vad vi sen gör här. jag vill påpeka att den typen av fullskaliga angrepp det då pratas om har en låg sannolikhet och dessutom är strid på Kievs gator något som den ryska armén lär dra sig för

TT: Ok. Hur tycker du att snacket går ”på gatan” i Kiev. Är din känsla att de resonerar ungefär som du?

Vanliga ukrainare är luttrade. De litar inte på Ryssland och vet att det finns en risk för att något kan ske, men tror generellt inte att det blir något större angrepp, men att något förstås kan hända och folk förbereder sig på olika vis

TT: De länder som väljer att uppmana landsmän att lämna, tycker du att de överreagerar?

Jag vet ju inte vad de har tillgång för faktisk information. Jag tror ju knappast de visar upp allt i vanlig media, så jag kan inte svara på det. Det beror ju på vad de vet. Jag tyckte att USA överreagerade när de var så tidigt ute, nu vet jag inte. Det är dock märkligt att olika länder gör olika bedömningar.

Sokol Kiev – Kremenchug i den ukrainska hockeyligan lördag 12 februari. Vissa läktarsektioner upptogs helt av ukrainska värnpliktiga. Det här är ett land som är förberett. En del utomlands verkar tro att det skulle bara vara att köra över den ukrainska armén och sen rulla in i Kiev.

Budskapet i svensk media till svenskar i Ukraina har de senaste dagarna indirekt varit att de borde lyssna på myndigheterna, packa sina väskor och fly landet. Gör man inte det så framställs man som oansvarig och nästan som en tokstolle. Detta trots att ukrainska myndigheter har en helt annan syn på läget och inte tror på någon nära förestående stor rysk invasion. Att man ska dumpa allt i ett land man bott många år framställs som det logiska valet och är man inte beredd att göra det möts med klen förståelse.

Lyssna exempelvis på det här radioinslaget med “obstinate” Anders: https://sverigesradio.se/artikel/svenskarna-som-lamnar-ukraina

Man ska komma ihåg att det här tankesättet är dels del av en större övergripande inställning till extrema situationer och synen på den enskilde medborgaren, tilltro till stat och media och var och ens fria val. Dels så har begreppet “flykting” devalverats rejält de senaste decennierna och även tolkats på väldigt paradoxala vis. Alla som kunnat visa upp ett syriskt pass (även om de till exempel hade bott de tio senaste åren i Dubai!) fick automatiskt flyktingstatus i Sverige och permanent uppehållstillstånd, medan ukrainare som faktiskt flytt från vad som varit en krigszon i Donbass nekades asyl i Sverige med motiveringen att Ukraina är ett så pass stort land att de har internflyktsmöjlighet till västra Ukraina och därför inte har rätt till flyktingstatus i Sverige. När man försöker anföra samma skäl till en svensk journalist om att det kan räcka med att röra sig västerut inom landet om det värsta skulle inträffa så möts man med oförståelse märkligt nog.

Dessutom blottar det här tankesättet en latent defaitism eller åtminstone tvekan till möjlighet att stå emot ett ryskt angrepp. Om inte Ukraina, ett land med mer än 40 miljoner invånare och erfarenheter från 8 års väpnad kamp med Ryssland och numera försedda med en hel del moderna vapensystem från väst förväntas kunna stå emot ett större väpnat angrepp från Ryssland vilka förväntningar har då svenska journalister på den svenska försvarsmakten i ett liknande läge? Kommer svenska journalister hetsigt fråga gotlänningar i ett skymningsläge om det kanske inte är dags att lämna ön för fastlandet? Kommer de fråga hemvärnsmän i Visby om det ändå inte är meningslöst att göra motstånd mot ryssen?

Indirekt antydde ju svenska journalister att själva Kiev var i fara, vilket om något i sig är att spela med i den ryska destabiliseringen av Ukraina. Svenska journalister spelar i jakt på lite braskande rubriker och inslag faktiskt med i den ryska hybridkrigföringen mot Ukraina. Antagligen är journalistlogiken sådan att man redan har en färdig story eller det ungefärliga budskapet klart för sig och vill bara sätta “ett ansikte” på det hela. I det här fallet helst en lätt panikslagen svensk som förstärker det narrativ man redan satt. Jag var inte så intresserad av att spela den rollen.

Putins rasputitsa och den vitryska finten

25 Jan

Den senaste månaden har den ryska uppladdningen gentemot Ukraina fortsatt och nu börjar det dras slutsatser av det som pågår på olika vis. Framförallt USA, Storbritannien, de baltiska staterna och Tjeckien har dragit slutsatsen att det ryska hotet är högst reellt och har agerat utifrån det och har skickat den typ av militära hjälp som de har möjlighet till att snabbt flyga in och som ukrainska soldater snabbt kan utbildas på och få en verklig effekt vid händelse av en rysk invasion. Hit hör faktiskt den svenskdesignade Robot 57 (utomlands ofta benämnd NLAW), som är en lätthanterlig pansarvärnsrobot från SAAB som på kort avstånd en ensam skytt effektivt kan slå ut ryska stridsvagnar med. 2000 stycken Robot 57 ska ha anlänt i Ukraina från Storbritannien.

 

Robot 57 / NLAW Foto: Hans Berggren, Copyright Saab AB

Ett rysk blixtkrig med stridsvagnar i täten som skär genom det ukrainska försvaret ter sig därmed som en allt sämre idé. Kanske har det heller aldrig varit den huvudsakliga ryska planen. Dock så utgör stridsvagnar förstås en stor del av den enorma mängd krigsmateriel som redan har fraktats till områden nära den rysk-ukrainska gränsen. Om man ska tro källor inom den Vitrysslandiska järnvägen så ska totalt 200 ryska trupptransporttåg anlända till landet inför de rysk-Vitrysslandiska övningarna som börjar den 10 februari. Sådana trupptransporttåg innehåller normalt sett mellan 50 och 70 vagnar. Vi pratar alltså här om mer än 10 000 fulla järnvägsvagnar med krigsmateriel, stridsfordon och soldater som delvis redan befinner sig eller snart kommer att göra det. Det går dock inte att bekräfta om detta är fullt trovärdiga källor, så återstår att se om Vitryssland kommer att få den överlägset största ryska truppnärvaron på många årtionden eller inte. Redan nu finns det ungefär lika mycket ryska soldater på plats i Vitryssland som under fjolårets stora övning Zapad och tågen från den ryska fjärran östern och Sibirien fortsätter att rulla in. Ja, det är alltså exempelvis marininfanteri från den ryska stillahavskusten som nu anlänt till Vitryssland. Det är en närmast exempellös omgruppering som pågår för närvarande om det fortsätter så här. En del av de här enheterna har lastats av bara 4 mil från den ukrainska gränsen och skulle kunna utgöra en nyckeldel i ett angrepp mot Kiev.     

Typisk sammansättning av ryskt trupptransporttåg, i det här fallet ett komplett sådant med 70 vagnar där 38 utgör logistikfordon av olika slag, 7 utgör passagerarvagnar för soldaterna och de övriga 25 olika slags stridsfordon.

Är detta dock realistiskt och är vanliga ryska soldater mentalt förberedda på att utföra ett angreppskrig? Hur svag den ryska stridsmoralen vore i händelse av ett angrepp mot Ukraina kan man få ett grepp om genom att titta på hur svårt det varit senaste tiden att värva kontraktsanställda soldater till operationer i Ukraina. Ryssland har det senaste årtiondet i många fall förlitat sig på privata ”säkerhetsfirmor” för att utföra olika typer av militära operationer utomlands. Den kändaste av dem kallas för ”Wagnergruppen” och tros befinna sig i Mali just nu. Dessa legoknektar har satts in ett flertal konflikter i Afrika och Mellanöstern, men tros även varit delaktiga i kriget i Donbass 2014. Enligt intervjuer med Wagnerveteraner så är intresset bland dessa privata ryska yrkessoldater minimalt att åka och på nytt slåss i Ukraina eftersom de nu skulle få möta en reguljär, stridserfaren och högt motiverad ukrainsk armé. Chansen att helt enkelt stupa anses helt enkelt för hög och eventuella lönetillägg väger inte upp det. Att det dessutom är broderfolket ukrainare som man ska slåss emot kan också väga in. Oklart hur vanliga ryska värnpliktiga ser på detta, men om de helt plötsligt skulle kastas in i ett anfallskrig är det svårt att tro att deras motivation skulle vara i närheten av de ukrainska soldaternas.

Man kanske kan få intrycket av att den ryska regimen har en mycket detaljerad plan som de arbetar utifrån och tar allt stegvis utifrån. Det är både sant och falskt. Det är inte möjligt att förutse alla motdrag som Ukraina och väst kan tänkas företa sig. Det vet Putin sedan tidigare och i stället har den ryska ledningen en hel arsenal av planer att sätta i verket om rätt förutsättningar och läge uppenbarar sig. Enligt Lukasjenko så ska han och Putin ha kommit överens om att skicka trupp till Kazakstan 6 januari och hur detta skulle göras efter att ha överlagt om detta bara i minde än en timme. I en välregisserad intervju med rysk stats-TV 2015 sa Putin att beslutet om att annektera Krim fattades under natten den 23 februari efter att Janukovitj flytt Kiev. I båda fallen handlar det alltså om ganska impulsiva, snabba beslut som byggde på att det fanns färdiga planer att tillgripa. Fördelen för Ryssland den här gången är att deras enorma styrkeuppbyggnad runt Ukrainas gränser möjliggör en massa olika handlingsplaner. Putin spelar helt enkelt poker med väst och framförallt USA och Storbritannien verkar hyfsat övertygade om att det inte bluffas från rysk sida. Man ska dock komma ihåg att den styrkeuppbyggnad jag beskriver ovan ännu inte har uppnått mycket större volymer än under fjolårets övningar och vi kommer inte kunna få grepp om hur många soldater som verkligen finns på plats förrän 10 februari.

Källa: Konrad Muzyka, Rochan Consulting

Framförallt den amerikanska underrättelsetjänsten har länge pekat ut månadsskiftet januari-februari som tidpunkten för när ett ryskt angrepp mot Ukraina skulle ske. Den analysen har dock inte tagit med Rysslands de-factoallierade i beräkningen. Det är svårt att tänka sig att Kinas ledare skulle bli särskild glad om deras propagandaföreställning OS i Peking 4- 20 februari skulle överskuggas av ett nyss utbrutet krig. Ett angrepp någon dag in i februari känns även otroligt med tanke på att den interna ryska nyhetsrapporteringen inte lär ha hunnit hetsa upp det inhemska ryska budskapet till nödvändig nivå ännu då. Visserligen pratar rysk stats-TV redan nu om att Ukraina förbereder ett angrepp mot Donbass, men utan den utbroderade känslomässiga finess som skulle motivera vanliga ryssar att stödja ett motangrepp.

Som av en händelse slutar även den stora gemensamma rysk-Vitrysslandiska militärövningen den 20 februari, samma dag som vinter-OS avslutas. Tidsmässigt råkar detta alltså stämma ganska bra med att de skulle företa sig något annat direkt efteråt. Normalt sett är marken även rent fysiskt beredd för detta, då det oftast är tjäle och bra bärighet då i den här regionen. Blir det ett angrepp mot Ukraina 2022 är det här den mest logiska tidpunkten.  

Historiskt så har arméer som angripit Ryssland drabbats av stora logistikproblem två gånger om året – dels då höstregnen förvandlat mindre vägar till gyttja, men kanske ännu mer under tjällossningen på våren. Tiden brukar kallas för rasputitsa. Ryssarna brukade tidigare skämta om att landet led av två stora problem ”Duraki i dorogi” – d.v.s. idioter och vägar. Ukraina har rykte om sig att ha ännu sämre vägar än Ryssland. Även om båda länderna förbättrat sitt vägnät så är det en faktor att ha i åtanke och om man studerar vad det ukrainska vägverket säger om tjällossningen i norra Ukraina så brukar den inträffa från och med den 14 mars. Ryssarna har alltså ett tidsfönster på tre veckor för att ha bra förutsättningar.

Inom den här tidsramen sker dock även annat. Den 27 februari kommer det att hållas en folkomröstning i Vitryssland om att genomföra en stor författningsändring. Det här är en nyhet som knappt väckt någon uppmärksamhet alls utomlands eftersom knappt någon ens i Vitryssland förstår poängen med att lägga kraft på en folkomröstning i dessa tider speciellt eftersom den enda viktiga förändring som folkomröstningen kan ge är att det skapas en lämplig reträttpost för Lukasjenko. Av en händelse så kommer nu Ryssland om de vill att kunna hålla ansenliga ryska militära styrkor i landet just runt den här folkomröstningen. Möjligen innebär detta att det som del i den uppgörelse som Lukasjenko gjorde med Putin för att kunna bli kvar vid makten efter de folkliga massprotesterna efter valet 2020, att Vitryssland nu även officiellt tar ett stort steg mot att inlemmas i Ryssland. Ett tröstpris för Putin när det inte blir något med de ukrainska planerna.

Oppositonella vitryska hackare försöker stoppa det hela genom att hacka den statliga järnvägens datasystem och för att ge tillbaka kontrollen kräver de stopp för fler ryska trupptransporter in i landet och frisläppandet av ett 50-tal oppositionella. Kampen för Vitrysslands oberoende förs därmed digitalt i detta nu. Allt fokus har varit på invasionshotet mot Ukraina de senaste två månaderna. I själva verket tror jag att det viktigaste i Putins plan är att inkorporera Vitryssland.

Västs hot om sanktioner har av en del ansetts tandlösa, men framförallt USA har lärt sig vad som slår mot den ryska eliten personligen och detta skulle få viss effekt. Det finns en risk för ett ryskt väpnat angrepp på en eller flera punkter 21 februari – 7 mars men sammantaget så inser Putin att priset för att ett större angrepp på Ukraina blir för högt och kommer nöja sig med någon form av uppgörelse rörande Donbass och lite statusförändringar i Vitryssland. Världen kommer dock hållas i anspänning tills slutet på februari om detta och självklart kommer inte Ryssland gå helt tomhänta ifrån den här stora militära uppladdningen. Den ryska ledningen kommer leta svagheter hos sina motparter och agera utifrån det. Även om Ukraina skulle ha svårt att försvara sig emot exempelvis ett massivt artilleri- och robotangrepp, så lär inte de krigsförberedda ukrainarna blotta tillräckligt uppenbara svagheter för att Ryssland ska fullskaligt angripa landet. Angrepp lär ske, men i form av den hybridkrigföring med hackerattacker och destabiliseringsförsök som blivit rysk standard och möjligen ökad aktivitet i Donbass. Putin har nu gjort ytterligare en insats för att stärka den ukrainska patriotismen och driva Ukraina västerut.   

Om den som läser detta tror på tänket här så kan man i form av cynisk småspararen efter börskollapserna på framförallt Moskvabörsen köpa rysslandsfonder till reapris under februari. Den råvarutunga ryska börsen får nu en ovanligt stor riskpremie när utländskt kapital drar sig tillbaka. Den större investeraren skulle kunna köpa ukrainska statsobligationer med mångdubbel avkastning (14 – 30 % avkastning på årsbasis) gentemot exempelvis italienska statspapper. Ukrainas budgetunderskott förväntades för 2022 uppgå till 3,5 %, medan det italienska förväntades bli 5,6 %. Ja, Ukraina har på många sätt sundare statsfinanser än Italien, vad det säger om respektive land kanske vi ska låta vara osagt, men det är nog inte därför som Ryssland betett sig som man gjort mot Ukraina eftersom den ryska staten inte heller sitter så illa till som man kanske kan tro. Ryssland har ingen statsskuld att tala om, men däremot en stor reservfond motsvarande 12 % av BNP. Fondens faktiska främsta syfte är inte att ge vanligt folk i Ryssland ett bättre liv utan till för stora statsstödda projekt och fungera som krockkudde i fall Ryssland skulle drabbas av sanktioner eller stängas av helt från västs finanssystem. För den ryska ledningen är en välmående ekonomi mest ett medel för att uppnå andra mål och framförallt geopolitisk handlingsfrihet. Tyvärr handlar politikens fokus i Ryssland sällan om hur fattigpensionärer eller barnfamiljer ska få det bättre. De har inte vunnit någonting på att den ryska krigsmakten bränt stora pengar på att förflytta stora truppenheter kors och tvärs över landet och rubeln fått en rejäl smäll. Ukraina tar förstås också skada av att leva med ett uppfattat krigshot. Vanliga ryssar och ukrainare har varit de stora förlorarna på Putins spel med freden i Europa. Som vanligt.

fotnot: den här texten har till stora delar publicerats på annat håll på internet också, men är helt och hållet min. Kul att nån vill läsa vad jag skriver tänker jag, så har skrivit under pseudonym i en nätpublikation.

Decemberfunderingar om läget Ryssland-Ukraina

25 Jan

Följande text skrivande jag i ett annat sammanhang den 19 december och eftersom jag kommer publicera en uppföljande text på detta tänkte jag att det är lämpligt att lägga det här på bloggen:

De senaste veckorna har det varit ett uppskruvat tonläge om att en fullskalig rysk invasion av Ukraina kan vara nära förestående. Som svensk som bott både i Ryssland och Ukraina och som ofta befinner mig i något av länderna är det förvånande att plötsligt få mängder av frågor från nervösa svenskar som utifrån en sensationssökande svensk journalistik tror att de ryska stridsvagnarna står på tomgång inför att rulla in i Kiev vilken timme som helst. När medias strålkastarljus inte riktas mot Ukraina så tror folk ofta istället att den eviga freden har inträtt. Inget av detta är dock korrekt, men blir lätt bilden som skapas när rapporteringen från Ukraina ska skötas från Sverige eller av någon Moskvakorrespondent som gör nedslag emellanåt. Här i Ukraina är det få som tror på den massiva ryska invasion som sägs kunna ske vilken dag som helst och inte heller i rysk media är tonläget riktigt så uppskruvat som det skulle behöva vara för att ett vinterkrig ska bryta ut.  

 Framförallt amerikanska källor har angett en konkret tidpunkt när detta skulle ske: månadsskiftet januari-februari. Underrättelseuppgifter visar på en tydlig uppbyggnad av ryska trupper nära den ryska gränsen till Ukraina. Den ryska materiel som flyttades till dessa områden under den stora övningen i april har till stor del stått kvar sedan dess. Redan i april skapade Rysslands enorma beredskapskontroll och påföljande övning oro i Ukraina och Västeuropa och nu tittar man nervöst på nytt österut och undrar vad Kreml har i kikaren egentligen.

På den ukrainska sidan har man nu i snart åtta år levt med ett ständigt väpnat hot från Ryssland och det är ett hot som gått i vågor i hur allvarligt det uppfattats. Läget just nu är därmed för vanliga ukrainare inget unikt, möjligen är det lite ovanligt att Västeuropa helt plötsligt yrvaket är så oroligt över vad som sker.

Den ukrainska armén var i början av 2014 i generellt sett ett ganska uselt skick efter åratal av nedskärningar som motiverades med att Ukraina inte har några naturliga fiender och väldigt få såg något krigshot varken i den stora grannen i öster. Ukraina la 2013 under 1 % av sin BNP på försvaret och ingångslönen för yrkessoldater låg på under 2000 kr i månaden. I åratal hade Ukraina sålt av försvarsmateriel till den som var intresserad av den enorma arsenal som blev Ukrainas arvegods från Röda armén. Den enda delen av den ukrainska armén som fungerade ordentligt var troligen de internationella insatserna som Ukraina deltagit flitigt i 28 olika länder med totalt 50 000 man sedan 1992.

Efter ett brutalt uppvaknande våren 2014 där moralen var så låg att 70 % av soldaterna lär ha gått över till den ryska sidan på Krim, har Ukraina till stor del med hjälp av sin icke ringa egna försvarsindustri moderniserats och reformerats och även om materielen till största är ett arv från sovjettiden har en del av den ändå renoverats. Ukrainas stridsvagnsfabriker har nyligen moderniserat sovjetisk T-64-stridsvagnar och numera nya antistridsvagnsvapen Javelin från USA som i en viss typ av insatser naturligtvis skulle göra stor skillnad. Det pratas mycket om de turkiska drönare man har, liksom det stora antalet egna, mindre avancerade drönare. Dock så är det den ukrainska försvarsmaktens totala numerär i sig som lär utgöra ett större generellt hinder. Ukraina ska nu ha 255 000 tjänstgörande av vilka förstås långt ifrån alla kan tänkas utgöra aktiva deltagare i det väpnade försvaret av gränsen mot Ryssland.  

Av de  90 – 100 000 soldater som Ryssland nu ska ha stående nära Ukrainas gränser så står många där även i vanliga fall, men det är tydligt att de fått in förstärkningar. Det spekuleras i att det totala antalet ryska soldater kommer uppgå till 175 000 om en dryg månad och att det är då som Ryssland kan tänkas slå till. Även om det skulle stämma så är det långt ifrån det 3 mot 1-förhållande, som man i västerländska försvarsmakter lär ut är minsta möjliga man vill ha för att man ska genomföra ett anfall om vi utgår ifrån att Ukraina har runt 100 000 på sin sida. I vissa länder pratas det rent av om att man bör vara minst fyra mot en för att ett anfall ska vara meningsfullt att inleda. Naturligtvis kan ryska trupper uppnå detta lokalt och tillfälligt och med hjälp av teknologisk överlägsenhet till viss del kompensera för att man inte kan sätta in önskvärd numerär. Det är tänkbart att den ryska armén skulle lyckas slå sig fram genom delar av Ukraina vid ett fullskaligt angrepp, men för att detta ska ge en bestående framgång måste dessa områden även varaktigt pacificeras.

Ukraina har nu 300 000 veteraner som tjänstgjort vid fronten i Donbass och som kan kallas in som reservister och troligen kan man här lägga till ytterligare hundratusentals äldre reservister och nya frivilliga som lätt skulle kunna tilldelas varsitt handeldvapen. Ukraina ärvde nämligen 7 miljoner eldhandvapen, mestadels Kalashnikov, från Sovjet. Helt plötsligt så kanske det blir tal om uppåt en miljon beväpnade ukrainare som ska slås ner i ett utdraget gerillakrig i delar av Ukraina där Ryssland inte alls kan räkna med en blandning av likgiltighet och till och med aktivt bistånd från lokalbefolkningen, som var fallet i Donbass 2014. I en färsk opinionsundersökning så svarade en tredjedel att de skulle sätta sig till väpnat motvärn mot en rysk invasion. Då ska man ha i åtanke att även kvinnor deltog i opinionsundersökningen. 

“Den nya arméns hymn”, ukrainsk patriotisk sång från 2017

Det här vet förstås Kreml mycket väl om. Det är möjligt att Ryssland faktiskt skulle kunna mobilisera de kanske 500 000 man som skulle kunna krävas för att åtminstone påbörja en seriöst menad invasion av Ukraina och att Putin faktiskt är beredd på att betala priset i form av åtminstone mycket hårda ekonomiska sanktioner. Om invasionen skulle övergå i någon typ av ockupation av en del av Ukraina skulle både vägen dit och att pacificera de tagna områdena bli oerhört blodig och kostsam. Det som till stor del räddade Ukraina från en snabb kollaps försommaren 2014 var nämligen just motiverade ukrainska frivilligbataljoner som snabbt fylldes upp av helt vanliga ukrainare med utrustning skänkt av släkt och kollegor.

Sovjetunionen behövde efter att ha återerövrat västra Ukraina 1944 till en bit in på 50-talet för att lyckas krossa den Ukrainska upprorsarmén UPA och på 80-talet höll man på ett decennium utan att lyckas pacificera gerillarörelsen i Afghanistan. På 90-talet lyckades Ryssland aldrig helt slå ner motståndet i Tjetjenien och inte förrän man gjorde upp med Kadyrovklanen och i praktiken gav dem Tjetjenien som ett självständigt kungarike att styra över utan större rysk inblandning, men däremot med stora statsbidrag, blev det lugnt i området. Att gå in som angripare och försöka slå ner gerillarörelser från en högmotiverad lokalbefolkning är alltså knappast någon rysk specialitet.

Det allra viktigaste för Putin är förstås att bli kvar vid makten. Det som skrämmer Putin och kretsen runt honom mer än något är därför en rysk version av händelserna på Maidan vintern 2014.

Rysslands agerande mot Ukraina ska hela tiden ses mot bakgrund av den interna situationen i Ryssland. Putins regim beskrivs ofta som auktoritär och som en de-facto-diktatur, men att Putin och hans krets skulle vara okänsliga för det ryska folkets åsikter är ändå helt felaktigt. Under hela Putins tid vid makten har laget runt honom löpande noga följt opinionsundersökningar och nervöst försökt att få tillräckligt stöd för att en kritisk massa av det ryska folket ska finnas kvar, som gör att ett ”Euromaidan” i Moskva skulle förbli omöjligt.

Sedan finanskrisen 2008, då Putin inte längre helt enkelt kunde peka på växande välstånd för vanliga ryssar som anledning till fortsatt förtroende och stöd har regimen främst förlitat sig på stöd från anställda inom ordningsmakten, krigsmakten, det militärindustriella komplexet, byråkrater, pensionärer och vanliga arbetare i småstäderna. 2014 kom Putins popularitet tillbaka långt utanför kärnväljargrupperna tack vare annekteringen av Krim och den starka mediekampanj som pågick. Den mediekampanj som trummades fram gjorde att jag därför kunde träffa på ryssar som på fullt allvar menade att det ryska språket helt förbjudits i Ukraina av en nazistisk junta som tagit makten genom en kupp och som kallat in utländska fascister för att mörda gamla ryskspråkiga tanter i Donbass. Små skolbarn förvägrades att prata sitt ryska modersmål, förklarade de här ryssarna för mig tvärsäkert. Det hela blev ännu mer absurt av att de som yttrade detta själva aldrig hade några egna förstahandskällor utan litade blint på propagandabilden. Så effektiv var spridningen av den här världsbilden att beväpnade ryska ”frivilliga” reste till östra Ukraina och stolt kunde förklara för lokalbefolkningen att nu kunde alla fritt prata ryska och känna sig trygga. Donbassborna brukade förvånat svara att de alltid pratat ryska eller ukrainska som de velat och ingetdera hade stört någon hittills.  

Det är den bilden av en förtryckt rysk minoritet i Ukraina som det återigen spelas på för att kunna trumma upp kampviljan bland vanliga ryssar. För att det ska bita bra, måste nu hotet flytta till och med in i Ryssland. Lämpligt nog arresterades på luciadagen därför hela 106 ”ukrainska nynazister” över hela Ryssland som ska ha tillhört en ”ukrainsk nynazistisk terrororganisation” som ska ha planerat massmord i Ryssland. Detta i samklang med ryska tv-inslag om ukrainsk förestående aggression, lidande barn i Donbass och bilder på hakkorsflaggor på någon oidentiferad ukrainsk bunker gör att en bild av ”fascistjunta i Kiev” inställd på angreppskrig nästan i stil med 1941 skapas. Den propagandabild som var så effektiv 2014 har dock vittrat bland vanliga ryssar och de flesta upplever helt andra frågor som viktigare. Det är svårt att se att krigshetsen i Ryssland är på den nivå som skulle krävas för att det skulle finnas folkligt stöd för att kasta hundratusentals unga män in i ett krig mot det som samtidigt officiellt sägs vara i praktiken samma folk. 

Men är en invasion och erövring av södra och östra Ukraina verkligen Putins mål? Själv tror jag att Putin redan har uppnått ett av sina delmål: att få till en direktdialog med Biden och göra upp som en jämbördig part med USA. Det är kanske heller ingen slump att det var just amerikanska källor som upphetsat började sprida informationen om den påbörjade ryska uppladdningen. Det kan ligga i Biden-administrationens intresse att så att säga få bort den ryska frågan från dagordningen och fokusera på annat som anses viktigare i Washington. Uppgörelsen med Merkel om Nordstream 2, som förvånade många i Kiev, tyder på det. Ukraina får finna sig i att vara av lägre prioritet för USA än exempelvis Taiwan. Kanske kan Putin faktiskt få Biden att kompromissa i vissa symbolfrågor och indirekt tvinga på Ukraina att utbrytarrepublikerna i Donbass inofficiellt får anses nästan förlorade för Kiev.

Om Putin verkligen skulle välja att invadera Ukraina och starta ett vågspel i form av ett öppet krig så finns det helt säkert bättre tidpunkter att välja. Nordstream 2 är ännu inte igång, vilket är en nackdel för Ryssland då gasledningarna genom Ukraina då är av större betydelse för den ryska gasexporten och avbrott där blir åtminstone inte billiga. 2024 lär dock så vara fallet, vilket ger Ryssland ett bättre läge även om Nordstreams betydelse kanske överdrivs. 2024 sker dock två andra saker som kortsiktigt lär vara av större betydelse: det är presidentval både i Ukraina och Ryssland. Om Zelenskij då har dåliga opinionssiffror kan han pressas att stå upp hårdare mot Ryssland. På liknande vis kan en Putin med riktiga dåliga popularitetssiffror satsa allt på ett kort: det patriotiska. Då skulle det kunna bli någon typ av angrepp på Ukraina eftersom båda presidenterna kortsiktigt faktiskt kan vinna på att framstå som enande starka ledare i tider av yttre hot och rent av väpnad konflikt. Om detta sammanfaller med en kinesisk plan på att ge sig på Taiwan skulle axeln Moskva-Peking skapa en perfekt storm för väst att rida ut. Putin skulle dock kunna välja en enklare väg för att skapa någon typ av framgång än ett riskabelt krig om det skulle saknas inrikespolitiska framgångar. Putin skulle kunna välja att officiellt inkorporera Belarus.  

Till vintern 2024 är det dock två år och mycket hinner hända innan dess. Personligen tror jag dock att de flesta i Sverige om ett halvår har glömt sabelskramlet vid den rysk-ukrainska gränsen och lika yrvaket vaknar upp om något år när det är dags för nästa gång som Kreml bestämmer sig för att visa tänderna.

Segerdagsparaden som titthål

9 May

Segerparaden på Röda torget i Moskva som hålls den 9 maj varje år (utom förra året, då den pga kinesviruspandemin försköts till juni) är ett intressant, kompakt titthål in i vad som sker inom den ryska krigsmakten. Just eftersom det är då som Ryssland gärna visar upp sig i all sin prakt både inåt och utåt. Militärt överintresserade och mer detaljkunniga riktar sitt fokus mot det senaste inom krigsmaterielutvecklingen som visas upp. För några år sedan så väckte den nya stridsvagnsmodellen “Armata” stor uppmärksamhet. Delvis för att den helt enkelt fick motorstopp på Röda torget, men förstås delvis för att man i väst kunde se nyskapande teknik när det gäller militärteknologi när det gäller stridsvagnar.

I år dök den intressantaste militärtekniska nyheten faktiskt inte upp på paraden i själva Moskva, utan i Nizjnij Novgorod, som är ett viktigt centrum för det militärindustriella komplexet. Där, långt från närmaste hav tillverkas bland mycket annat faktiskt även ubåtar. Ja, faktiskt. Dock så var det förstås ingen ubåt som visades upp utanför Nizjnij Novgorods eget kreml, utan “Flox” och “Malva” som tydligen officiellt inte ska vara i bruk hos armén. Det handlar om modernisering av det ryska artilleriet. Även om detta inte gör att artilleriet når samma nivå som Sveriges nya Archer, så är det ändå ett klart steg framåt med ett mer effektivt och kostnadseffektivt och som jag förstår det i princip redan fungerande system.

Här finns det bilder på dessa enheter från dagens parad i N.N:

https://m.vk.com/wall-123538639_1855285

Och här mer information om det nya ryska artilleriet:

http://blog.vantagepointnorth.net/2020/02/fiery-flowers-new-russian-self.html?m=1

När jag studerade i Nizjnij Novgorod så regnade det förstås på den 9 maj. Varför “förstås”? Jo, det brukade alltid regna där just det datumet eftersom det ryska flygvapnet spred kemikalier med silverjoner över Moskva så att molnen där skingrades, så att solen alltid sken över segerdagsparaden. Detta gav tydligen sidoeffekten att det blev mer moln och regn till exempel i Nizjnij Novgorod, som ligger 30 mil öster om Moskva. Det här kanske låter som science-fiction att man på detta vis på ett aktivt vis kan påverka vädret ett visst datum, men inte alls något hittepå. Ryssland är världsledande på just detta och ryska experter har exempelvis hyrts in för att se till att det skulle bli sol över karnevalen i Venedig.

Eftersom vädret i Moskva den 9 maj tydligen var rätt risigt årets 9 maj så kanske de trots allt misslyckades i år eller också har man sparat in på den här kostnaden, då det trots allt är en rätt dyr teknik.

Det är inte bara i de här storstäderna som det 9 maj är segerparad i Ryssland, utan faktiskt i städer över hela Ryssland. Det är alltså stora mängder soldater som är ute och marscherar i paraduniform den här dagen.

Just stora mängder av marscherande människor fick mig att reagera starkast i ett annat perspektiv under paraden idag. Kommentatorn på rysk TV deklarerade nämligen stolt att som deltagare fanns företrädare för “Junarmija” med och att deras antal i Ryssland numera uppgår till hela 800 000 medlemmar! Det är en ungdomsorganisation som skapades av Putins nära vän och förtrogne försvarsminister Sergej Shojgu 2015 och som håller på med att träna barn och tonåringar i skytte, första hjälpen, närkamp, firande av historiska minnesdagar, scoutliknande friluftsaktiviteter, psykisk och fysisk uppfostran i patriotisk anda och allmän förberedelse inför att tjäna den ryska krigsmakten. Låter det här kanske lite bekant i en historisk kontext? Kanske låter det ungefär som att Sovjetunionens pionjärer återuppstått, fast i en lite annan dräkt. När man ser bilder på hur Junarmijas uniformer ser ut och man betänker att initiativet till skapandet kommer just från militärt håll och skedde i svallvågorna efter den patriotiska våg som vällde över det ryska samhället efter att Krim “anslutitis” till moderlandet Ryssland 2014. Har man detta i åtanke samt den positiva bilden som skapats runt Vladimir Putin och ser den khaki-bruna färgen kan man lätt få associationer till 1930-talets Hitlerjugend……

Junarmija på segerdagsparaden i Moskva 9 maj 2019

Det här låter ju förstås helt absurt att beskylla Junarmija för att vara något åt det här hållet med tanke på 1900-talets historia då invånarna i Sovjetunionen led enormt av tyska soldater som drillats just i Hitlerjugend. Men, associationer är bara just det och utvecklingen i Ryssland går ju knappast sprikrakt in i framtiden. Att Junarmija snabbt har vuxit och om något år säkert har en miljon barn och unga som medlemmar är inget gott tecken. Det de får lära sig där står säkert i stark kontrast med det som unga i vilket europeisk land som helst normalt är inne på och som den ryska oppositionen med Navalnyj i spetsen vill ha: förändring!

Här finns hela paraden med engelsk kommentator för den som är intresserad: https://www.youtube.com/watch?v=kgSymqdGVF0

Euromaidan i retrospektiv

22 Jul

Det paradoxala med den här bloggen och dess inläggsfrekvens är att när jag är med om och ser hur mycket som helst så har jag så mycket annat att pyssla med och tänka på att det inte blir någon tid över för att skriva blogginlägg. Det är ju helt ärligt inte prio. Därför har det inte blivit några blogginlägg den här våren. Jag bodde nämligen i Kiev under hela Euromaidan, var sedan en hel del i Ryssland och sedan en del i Ukraina igen när våldet spred sig även utöver östra Ukraina.

Har alltså varit på plats på de ställen dit världens blickar har riktats i år. I vintras var svensk medias bevakning av händelserna i Kiev faktiskt inte speciellt djuplodande och då kändes det som att jag som varit med under hela processen faktiskt begrep mer av bakgrunden till det som skedde och allt runtomkring än de så kallade experterna som uttalade sig i svensk media.

I detta nu sitter jag på ett tåg på väg till Kiev. Då jag saknar internet blev det läge att skriva av sig lite själv.

 

Vi kan börja med en liten tillbakablick på händelserna runt Maidan i vintras.

Jag var själv på maidan på kvällen den november som det var meningen att Janukovitj skulle skriva på avtalet med EU i Vilnius. Så blev det ju inte. Ville se reaktionerna.
Man hade redan sedan regeringen gått ut med att det nog inte skulle bli något avtal börjat demonstrerara för EU-avtalet. De första veckorna dominerade studenterna och folk som själva ofta är politiskt engagerade. Ungdomens dröm om att enkelt kunna studera och arbeta i EU framöver och helt enkelt även själva landet skulle bli mer europeiskt tycktes ha gått upp i rök. Medelklassen och intelligentsian understödde dem. Men även helt vanligt folk från olika delar av landet deltog.
Det hade kunnat stanna vid en ganska begränsad ungdomsprotest i ett hörn av Maidan om man inte natten därpå försökt med våld jaga bort deomosntranterna. En del fick stryk och många gömde sig hos munkarna i Michailovskij-klostret.
Det var planerat en stor demosntration dagen efter, men den hade säkerligen itne blivit alls så stor om man inte våld försökt rensa torget natten innan. Det retade den vanlige kievbon att ungdomen inte ens i landets hjärta kunde få hålla en fredlig liten demonstration i fred. Vad kan då makten göra längre bort från möjligt strålkastarljus? Rättsosäkerheten ahr varit så stor för många så länge att detta blev lite av droppen.

Maidan fick en bredare folklig prägel och var i december en fantastisk plats att vistas på. Engagemang, järnvilja och gratiskonserter från massor av artister. Nytt försök att rensa Maidan 11 december, lyckades ej. Samtidigt var den naiva Cathrine Ashton i Kiev och åkte sen hem till Bryssel med något slags budskap att Janukovitj visst ville skriva på avtalet och att allt skulle lösas. Ännu mer naiva svenska journalister spred detta som om allt var löst. Jag blev bara så trött.

Från EU:s håll och genom de ukrainska politikerna fortsatte man att trumma ut budskapet att om Maidan bara avhåller sig från våld så kommer allt att lösas. Protesterna fortsatte fredligt och Janukovitj rörde sig itne en millimeter. Noll kompromissvilja.

Återigen vad man i väst inte fattar är att det finns bara två saker som biter på en sån som honom – våld och pengar. Därför hade Maidan kunnat sitta där i en evighet utan någon effekt. För Janukovitj är tecken på kompromissvilja tecken på svaghet och ger inget alls.

 

Anfallen mot presidentadministrationen i december utfördes av de radikala grupper som sedan tog initiativet i februari, men det förekom även en massa provokatörer betalda av den andra sidan som skulle misskreditera oppositionen

Det här är det riktigt hemska som utländsk media inte verkar ha pratat så mycket om:
Titushkis! I Ukraina har man lägne betalat huliganer, kroppsbyggare och småkriminella för att ställa till ofog när oppositionen demonstrerar. Fenomenet fick sitt namn efter en man som åkte dit för detta. Normalt sett är det en tyst överenskommelse att polisen inte rör dessa ligister. De får alltså pengar för att svina och kan känna sig trygga i att klara sig undan. Ofta påverkade också. En farlig kombination. De kördes ofta in i bussar eller tåg från småstäderna vid vissa tillfällen. De smög sig ibland på själva maidan med kniv och greps emellanåt av patrullerna.

Det som blev riktigt otäckt var torsdagen i sista veckan med Janukovitj vid makten när hela Kiev verkade krylla av dessa Titushkis. Helt plötsligt var de även ute i förorten. Det fanns tusentals. Många påverkade av knark. Helt oregerliga. Vanligt folk skulle skrämmas från att gå. Man tror att tusentals ska ha släppts från fängesler och ungdomsvårdsanstalter och körts till Kiev, eggats upp och släppts lösa för att skapa något slags sista stor apokalyps. En del av dem drogade. Oppositionen och Kiev skulle så om inte itne gå under i blod och kaos så åtmisntone skulle alla vanliga kievbor skrämmas från att delta i protesterna. Detta funkade inte enligt plan.
Det bildades medborgargarden istället och mot själva maidan vågade inte titushkis på allvar gå.

Minns att ajg pratade med en man om hur han dagen innan jagats av påtända män med bseballträn.
Dessa titusjkis har varit ett medvetet isntrument av regeringen. Vilken legitimitet ahr en president som medvetet släpper lös kriminella i sin huvudstad mot den egna befolkningen?
Det var något slags kejsar Nero över Janukovitj.

 

Januari fortsatte med fredliga protester tills de hårda lagarna mot euromaidan infördes. Då slog de radikala för första gången tiil och de första dödsoffren runt Maidan krävdes. Detta våldsutbrott verkade faktiskt ha viss effekt på regeringen, vilket förstås folk förstod. Vanliga kievbor ville mer och mer stödja de radikala, skänka pengar till dem och hjälpa dem på andra sätt. Efter två månader utan märkbara framsteg började vanlgit folk tröttna på oppositionspolitikernas och EU:s brsit på framsteg med en ren icke-våldslinje samtidigt som regimens nålstick blev allt brutalare. Bortrövade aktivister som slogs ihjäl i skogen. Tortyr.

Maidan hade nu helt ändrat karaktär. Från folkfest till ett slags militärläger med ordning och disciplin och mestadels uniformerade, maskerade och beväpnade främst unga män. Ingen hade synliga skjutvapen men rykten om att de fanns nånstans blev allt ihärdigare.

Förhalandet i parlamentet fortsatte likaså. Så kom då förra veckan då de radikala gick överlagt till angrepp från flera håll. Nog med pratet!
Och nej, dessa grupper är fristående från Svoboda. Åtminstone officiellt. Tyahnybok lär snarare ah lidit en prestigeförlust i att hans mjukare linje itne fick gehör.
Berkut och inrikestrupper slog förstås tillbaka. Och snart rejält. Egentligen ska de bara ha fått order om att rensa gatorna närmast admin kvarteret men ska i stridraseriet ha fortsatt ner hela vägen till Maidan utan order från högsta ort. De stoppade först när de förstod att det på Maidan var på väg att kunna bli eldstrid om de fortsatte för att rensa hela torget. De ska på internradio ha sagt ungefär ”Det här har vi inte betalt för!” och dragit sig något bakåt istället.

Något som ofta också glöms bort är de vanliga polismännesn och inrikestruppernas situation. De har haft rätt usla levnadsvillkor under hela maidan och levt under en enorm press. Många av poliserna och inrikestrupperna är unga killar 18-25 år och är i sig nog opolitiska. Lyder bara order. De har ofta ställts längst fram och fått ta smällarna medan de mer drivna och tränade Berkut ställt sig bakom och gått in och angripit eller gjort punktinsatser. Vanligt folks ilska är inte mot polismannen i ledet utan mot berkut som hela tiden varit de som använt våld även omotiverat och rent av bestialiskt vid tillfällen

Det var två saker som i efterhand skrämde mig rätt rejält. Sparkandet av ÖB och titusjkis.

I ett sådant här läge kan det nästan bara finnas en anledning att byta ÖB. Den gamle vill inte sätta in armén mot folket. Så visar sig också vara fallet, som tur var vägrade den nye också. Här finns ordrarna om att 2500 man skulle till Kiev för att rensa upp:

http://glavcom.ua/articles/17730.html

Vilket blodbad det hade blivit…..

 

Titusjkis är ingen homogen grupp och kan skilja sig åt över tiden.
De var initialt betydligt färre och bättre på att se ut som euromaidan-aktivister för att i det apokalyptiska slutskedet få enorm förstärkning av som jag tidigare nämnde troligen frisläppta småkriminella och hoprafsat folk från stora delar av landet.

Titusjko själv 2013.

Den oppositionella ryska Tv-kanalen ”Regn” som stängdes ner för några veckor sedan förklarar på ett mycket förtjänstfullt sätt hela fenomenet Titusjki och tar Bankova som ett exempel på där de var aktiva. Tyvärr bara på ryska.
http://www.youtube.com/watch?v=gLRZgVbnJkA

 

Från och med slutet på februari befann jag mig i Ryssland och kunde där på plats beskåda den enorma propagandainsats som de ryska medierna genomförde. Enligt rysk TV var det nazister som tagit makten i Kiev. Man grundade detta på att de mer radikala delarna av Maidan-rörelsen fick representation i landets nya styre och att hela regeringen därför skulle vara nazistisk. Det började dock bli lite jobbigt för de ryska journalisterna att kalla regeringen för nazistisk när premiärminister Jatsenjuk som själv är av judisk börd utsåg två judiska oligarker till guvernörer i Dnepropetrovsk och Donetsk. Taruta i Donetskaja oblast är inte så känd då han är en ganska liten spelare vid sidan av Ukrainas rikaste man Akhemtov, som tackade nej till att bli guvernör i Donetskaja oblast. Kolomosjkij, som utsågs till Guvernör i Dnepropetrovsk är däremot desto kändare och är kanske tom bekant för en och annan svensk eftersom han faktiskt ägde flygbolaget skyways i Sverige. Han har byggt sitt imperium med Ukrainas största bank, Privat bank i centrum. En judisk bankir skulle alltså ha fått makten över ett helt ukrainskt län av en nazistisk regering? Efter denna utämning blev det aningen för absurt till och med för de mest hårdföra ryska journalisterna. De orkade inte benämna regeringen i Kiev nazister längre utan övergick om det skulle till något nedsättande till fascister, som är en gammal sovjetisk klassiker.

 

Propagandan malde förstås på oavsett. Högra sektorn var favoritskrämselobjektet. Enligt rysk TV hade över 600 000 ukrainare flytt till Ryssland under de två första månaderna 2014. Man tog helt enkelt inresestatistik in i Ryssland från Ukraina, som inkluderar mängder av dagsturer vid gränsen, ukrainare som jobbar i Moskva och återvänt dit efter nyårsledighet. Sedan kablade man ut siffrorna till bilder från ukrainsk-polska (!) gränsen. Det finns mängder med hittepå-nyheter, halvsanningar och allt möjligt absurt som prånglades ut i rysk media under våren. Tyvärr hade detta flöde effekt. Inte bara på den ryska befolkningen utan även på etniska ryssar i Ukraina. Oerhört skrämmande. Vad som också verkade skrämma mig var att den ryska propagandaoffensiven hade effekt även på svneskar i Sverige. Till min förvåning kunde jag notera att den svenska vänstern till stora delar helt verkade köpa den ryska bilden av händelseutvecklingen. Detta gällde även delar av den radikala högern. Ytterligheterna tog parti för Ryssland i mina ögon. Folk med antiamerikansk grundsyn och skepsis mot västmedia i allmänhet verkade köpa den ryska bilden rakt av. Eftersom de inte litade på västerländsk mainstreammedia och den propaganda som kan trummas ut där ibland så valde de att svälja ett annat lands världsbild, Rysslands utan att verka reflektera över att ryssarna har oerhört starka intressen i Ukraina och någon objektiv nyhetsförmedling knappast var att vänta.

 

 

För att spä på detta började det i vintras på alla artiklar rörande Ukraina som gick att kommentera att flöda in proryska eller antivästliga artikelkommentarer. Dessa var mestadels skrivna på knackig eller ålderdomlig svenska och även på sitt ofta aggressiva tonläge skilde de snabbt ut sig. Själv läser jag ganska mycket di.se och där var de ofta förekommande och fick på olika vis ofta höga betyg. Den vanlgie svensken var nog ganska oförberedd på den här typen av psykologisk krigföring. Sveirge har ju avskaffat i princip alla strukturer för psykologiskt försvar tillsammans med det allra mesta av det som finns kvar av vårt en gång så starka invasionsförsvar. Som regimkritisk svensk är det lite fascinerande att konstatera att Ukraina till skillnad från Sverige faktiskt har kvar beredskapslager av livsmedel som kan användas i en krissituation eller förstås vid krig. Dessutom har Ukraina genom att bla delta under NATO-flagg i Irak faktiskt ett till stor del tätare samarbete med NATO än vad Sverige har. Ja, faktiskt. Ändå har inte Ukraina fått någon väpnad hjälpa av väst. Sverige kan ju då ännu mindre räkna med det vilket NATO:s generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen mycket tydligt påpekade för några månader sedan. Detta fick inga stora rubriker i svensk press, men är ju å andra sidan en självklarhet. Sverige har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring till de baltiska staterna. Ja, ensidig. Den svenska armén, som numerärt faktiskt är lika stor som lilla Estlands armé ska alltså rädda Baltikum vid en konflikt. Ingen verkar speciellt imponerad mer än svenska försvarspolitiker som mer än i ett decennium nu basar över ett helt tandlöst försvar. Ja, personligen anser jag att Sverige i praktiken är helt försvarslöst sedan nedskärningarna 2004. Då slaktades det bort så mycket att det blir svårt att försvara sig på något meningsfullt sätt. Samtidigt har Rysslands försvarsmakt gått i en helt annan riktning……

Detta skrev för flera veckor sedan, men lägger i alla fall det upp nu så får vi se om jag rullar igång med något bloggande här igen. Det händer ju onekligen mycket saker i Ukraina nu.

Vad skrev Janukovitj på i Moskva den 17 dec?

22 Dec

Som vanligt får man leta förgäves i utländsk (ffa svensk) press efter detaljer om vad det egentligen var Ukraina skrev på för avtal med Ryssland i Moskva. Med tanke på att avtalet visar sig innehålla implikationer som man förvisso kunde ana sig till, men som är relativt långtgående är det något förvånande. Ännu en gång får vi se ett exempel på den mediala logiken i att hårdbevaka ett förvisso dramatiskt men ändå ytligt skeende, denna gång i form av händelserna på Maidan nezalezjnosti, för att sedan närmast ignorera de stora realpolitiska och långsiktiga följderna av ett därpå följande avtal som kan innebära ett tydligt geopolitiskt vägval för ett av Europas största länder.

Låt oss dock bara börja att lite mer detaljerat bena ut det som redan blev känt i media. Ryssland har förbundit sig att ge Ukraina krediter i storleksordningen 15 miljarder USD. Detta kommer att ske genom att Ryssland tar medel från sin stabiliseringsfond och ger den ukrainska staten lån. Redan innan årsskiftet ska Ryssland ta över och förlänga den kredit på 3 miljarder USD som finns i form av euroobligationer registrerade på den irländska börsen till en ränta på 5 %.

Ukrainas regering har satt sig i en mycket svår sits och var i akut behov av nya krediter för att betala av gamla lån och hantera budgetunderskottet som i år väntas tom slå det pinsamma rekordet från krisåret 2009 och överstiga 80 miljarder SEK. Frågan var bara varifrån pengarna skulle komma. Janukovitj åkte runt med tiggarhåven till IMF, EU, Kina och fick napp hos Ryssland till villkor som han tydligen kunde acceptera. Vad han pratar tyst om är att han i olika mån fick napp även hos de andra han sökte hjälp hos. IMF har varit beredda att ge nya lån i storleksordningen 10-15 miljarder USD sedan länge. De har dock krävt vissa reformer av den ukrainska regeringen. Dessa skulle kräva att vissa absurda subventioner inom energisektorn försvann liksom effektivisering av statsapparaten och i praktiken försvårande av korruption, vilket kretsen runt Janukovitj troligen inte var ett dugg sugna på. EU:s krav ligger i linje med IMF och ett underskrivande av avtalet med EU hade troligen inneburit att steget till att få IMF-krediter varit väldigt litet. EU hade då även planer på att anordna ett slags givarkonferens för att hjälpa Ukraina få lån från fler håll. Detta sammantaget med att källor från Bryssel talar om att det fram till 2020 skulle bli tal om utvecklingslån och stöd i olika former på långt över 20 miljarder Euro. Rent pengamässigt bjöd alltså egentligen kanske EU mer än Moskva, men med helt andra villkor. I sammanhanget ska påpekas att IMF-lånen troligen hade getts till en ränta på 3-4 %, medan Ryssland för de första 3 miljarderna får 5 %, troligen lär det bli högre får de kommande miljarderna. Det kan rent av visa sig vara en bra affär för Ryssland rent krasst.

Den andra stora aspekten av avtalet som också blev känd i media var att Ukraina skulle få köpa gas av Ryssland till ett rabatterat pris, en rabatt på 132 USD per tusen kubikmeter. Något som kan ge en besparing på 5 miljarder USD. Vad det inte talas lika mycket om är vilka effekter avtalet får på volymerna av gas som ska säljas. I det avtal mellan de statliga jättarna Naftogaz och Gazprom som slöts för perioden 2009-2019 som nu får uppdateras ska volymerna av gas som ukrainska Naftogaz köper av Gazprom öka från 27 miljader m3 till 41,6 miljarder m3. Mellanskillnaden har Naftogaz tidigare köpt av gashandlare som tagit del av gasen västerifrån. För att Naftogaz ska få det rabatterade priset på 268,5 USD per tusen m3 ska de inköpta volymerna öka med minst 50 % från 27 miljarder. Tillsammans med Gazprom ska sedan gas vidareexporteras till EU och där ska Naftogaz ha chans att tjäna en del pengar, oklart hut mycket i realiteten.

I Ukraina ska regeringsvänliga ha sagt att fördelen med avtalet med Ryssland till skillnad från det med EU inte kräver några reformer och därmed lämnar utrymme för Ukraina att själva ändras i den riktning och takt man vill. Detta är dock inte helt sant. Avtalet innebär nämligen i praktiken bakåtsträvande reformer och ett steg bakåt på den väg där man de senaste åren försökt göra sig så energimässigt oberoende av Ryssland och utlandet som möjligt. Ryssland har alltså krävt att Ukraina ska öka sina inköp av rysk gas, vilket i ett slag gör många av strävandena och projekten i Ukraina meningslösa och bortkastade. Man låser nu på nytt medvetet in sig i beroendet av rysk gas. Projekten med skiffergas, gasletande till havs, inköp från andra länder kan i det ljuset ses som enbart försök att sätta lite press på Ryssland och visa att man har alternativ och minsann vill ha ett bra pris.

En annan förändring som det pratats en del om är den del av avtalet som rör utökat industriellt och teknologiskt samarbete inom bla rymd, varvs och flygindustrin. Framförallt det sistnämnda är väldigt intressant med tanke på att Ukraina nyligen slutit avtal med Nato-landet Turkiet och USA-allierade Saudi-arabien om gemensam utveckling av Antonovs 124-klass. Dessa avtal bör logiskt sett nu måst brytas för att istället uppta samarbete med den ryska försvarsindustrin.

Nu närmar vi oss det verkligt intressanta som alltså till min förvåning helt verkat ha gått annars så russofobiska journalister under radarn. I slutdokumentet som skrevs under den 17 december upptas nämligen märkligt nog den största textmassan av den del som rör den ryska svartahavsflottan på Krim. För Rysslands del har det fram till nu nämligen funnits en del praktiska huvudvärk relaterad till denna speciella basering. De ryska styrkorna var ovilliga att göra en fullständig genomlysning av alla gamla anläggningar som ligger utanför själva Sevastopol och alltså på alla sätt ukrainskt territorium. Dessa radaranläggningar mm är på så vis en nagel i ögat på ukrainsk suveränitet och detta har gjort att Ukraina har visat ovilja att förlänga avtalet för flottans basering i Ukraina. Det andra problemet har varit bristen på möjligheter att frakta krigsmateriel över ukrainskt territorium. Eftersom Ukraina har skrivit under icke-spridningsavtalet för kärnvapen har detta framförallt gjort all transport av kärnvapen över ukrainskt territorium helt omöjlig. Inom svartahavsflottan i Sevastopol finns det en rad vapensystem som kan fungera som vapenbärare åt kärnstridsspetsar. Dessa har man inte kunnat förse med kärnvapen. Det har även inte gått att modernisera flottan i den utsräckning man velat. I och med avtalet den 17 december ska dock allt detta kunna lösas och detta får om man ser det lite bredare stora säkerhetspolitiska och geopolitiska konsekvenser. Ryssland biter sig nu definitivt fast på Krim och kan komma att basera alla möjliga vapensystem där. Det kan tyckas som att det inte är så stor skillnad mot tidigare, men det är troligen ett strategiskt viktigt intresse som på detta vis slipper bli beroende av den betydligt mindre flottbasen i Novorossijsk som enda fullfjädrade basering vid Svarta havet. Därmed får Ryssland en välplacerad stödjepunkt med bra utgångsläge både mot Kaukasus och Mellanöstern, två regioner Ryssland har nyckelintressen i.
Att risken för att Ukraina dras in i en väpnad konflikt ökar känns inte heller det långsökt.

Om avtalet innehåller några fler framförallt hemliga delar är oklart, men av det som är känt nu är det ett mycket bra avtal med ryska ögon sett. Man lånar ut pengar till Ukraina till hyfsat bra ränta, knyter landet till sig genom att få det återgå till tidigare stora gasvolymer om än med rabatt och får säkerhetspolitiska fördelar i och med att man slipper ha ett Ukraina som glider västerut och en stabil bas i Sevastopol samt viktiga samarbeten för framförallt det militärindustriella komplexet. Ännu en seger för Putin i år alltså.

Vad jag har för källor till detta inlägg? Ukrainsk och rysk press som svenska utrikeskorrespondenter troligen inte ens läst eller av för mig outgrundlig anledning bedömt som inte helt trovärdiga källor.

Create your own website, free on WordPress.com.Create your own website.
Start free