Archive | Ukraina RSS feed for this section

Euromaidan i retrospektiv

22 Jul

Det paradoxala med den här bloggen och dess inläggsfrekvens är att när jag är med om och ser hur mycket som helst så har jag så mycket annat att pyssla med och tänka på att det inte blir någon tid över för att skriva blogginlägg. Det är ju helt ärligt inte prio. Därför har det inte blivit några blogginlägg den här våren. Jag bodde nämligen i Kiev under hela Euromaidan, var sedan en hel del i Ryssland och sedan en del i Ukraina igen när våldet spred sig även utöver östra Ukraina.

Har alltså varit på plats på de ställen dit världens blickar har riktats i år. I vintras var svensk medias bevakning av händelserna i Kiev faktiskt inte speciellt djuplodande och då kändes det som att jag som varit med under hela processen faktiskt begrep mer av bakgrunden till det som skedde och allt runtomkring än de så kallade experterna som uttalade sig i svensk media.

I detta nu sitter jag på ett tåg på väg till Kiev. Då jag saknar internet blev det läge att skriva av sig lite själv.

 

Vi kan börja med en liten tillbakablick på händelserna runt Maidan i vintras.

Jag var själv på maidan på kvällen den november som det var meningen att Janukovitj skulle skriva på avtalet med EU i Vilnius. Så blev det ju inte. Ville se reaktionerna.
Man hade redan sedan regeringen gått ut med att det nog inte skulle bli något avtal börjat demonstrerara för EU-avtalet. De första veckorna dominerade studenterna och folk som själva ofta är politiskt engagerade. Ungdomens dröm om att enkelt kunna studera och arbeta i EU framöver och helt enkelt även själva landet skulle bli mer europeiskt tycktes ha gått upp i rök. Medelklassen och intelligentsian understödde dem. Men även helt vanligt folk från olika delar av landet deltog.
Det hade kunnat stanna vid en ganska begränsad ungdomsprotest i ett hörn av Maidan om man inte natten därpå försökt med våld jaga bort deomosntranterna. En del fick stryk och många gömde sig hos munkarna i Michailovskij-klostret.
Det var planerat en stor demosntration dagen efter, men den hade säkerligen itne blivit alls så stor om man inte våld försökt rensa torget natten innan. Det retade den vanlige kievbon att ungdomen inte ens i landets hjärta kunde få hålla en fredlig liten demonstration i fred. Vad kan då makten göra längre bort från möjligt strålkastarljus? Rättsosäkerheten ahr varit så stor för många så länge att detta blev lite av droppen.

Maidan fick en bredare folklig prägel och var i december en fantastisk plats att vistas på. Engagemang, järnvilja och gratiskonserter från massor av artister. Nytt försök att rensa Maidan 11 december, lyckades ej. Samtidigt var den naiva Cathrine Ashton i Kiev och åkte sen hem till Bryssel med något slags budskap att Janukovitj visst ville skriva på avtalet och att allt skulle lösas. Ännu mer naiva svenska journalister spred detta som om allt var löst. Jag blev bara så trött.

Från EU:s håll och genom de ukrainska politikerna fortsatte man att trumma ut budskapet att om Maidan bara avhåller sig från våld så kommer allt att lösas. Protesterna fortsatte fredligt och Janukovitj rörde sig itne en millimeter. Noll kompromissvilja.

Återigen vad man i väst inte fattar är att det finns bara två saker som biter på en sån som honom – våld och pengar. Därför hade Maidan kunnat sitta där i en evighet utan någon effekt. För Janukovitj är tecken på kompromissvilja tecken på svaghet och ger inget alls.

 

Anfallen mot presidentadministrationen i december utfördes av de radikala grupper som sedan tog initiativet i februari, men det förekom även en massa provokatörer betalda av den andra sidan som skulle misskreditera oppositionen

Det här är det riktigt hemska som utländsk media inte verkar ha pratat så mycket om:
Titushkis! I Ukraina har man lägne betalat huliganer, kroppsbyggare och småkriminella för att ställa till ofog när oppositionen demonstrerar. Fenomenet fick sitt namn efter en man som åkte dit för detta. Normalt sett är det en tyst överenskommelse att polisen inte rör dessa ligister. De får alltså pengar för att svina och kan känna sig trygga i att klara sig undan. Ofta påverkade också. En farlig kombination. De kördes ofta in i bussar eller tåg från småstäderna vid vissa tillfällen. De smög sig ibland på själva maidan med kniv och greps emellanåt av patrullerna.

Det som blev riktigt otäckt var torsdagen i sista veckan med Janukovitj vid makten när hela Kiev verkade krylla av dessa Titushkis. Helt plötsligt var de även ute i förorten. Det fanns tusentals. Många påverkade av knark. Helt oregerliga. Vanligt folk skulle skrämmas från att gå. Man tror att tusentals ska ha släppts från fängesler och ungdomsvårdsanstalter och körts till Kiev, eggats upp och släppts lösa för att skapa något slags sista stor apokalyps. En del av dem drogade. Oppositionen och Kiev skulle så om inte itne gå under i blod och kaos så åtmisntone skulle alla vanliga kievbor skrämmas från att delta i protesterna. Detta funkade inte enligt plan.
Det bildades medborgargarden istället och mot själva maidan vågade inte titushkis på allvar gå.

Minns att ajg pratade med en man om hur han dagen innan jagats av påtända män med bseballträn.
Dessa titusjkis har varit ett medvetet isntrument av regeringen. Vilken legitimitet ahr en president som medvetet släpper lös kriminella i sin huvudstad mot den egna befolkningen?
Det var något slags kejsar Nero över Janukovitj.

 

Januari fortsatte med fredliga protester tills de hårda lagarna mot euromaidan infördes. Då slog de radikala för första gången tiil och de första dödsoffren runt Maidan krävdes. Detta våldsutbrott verkade faktiskt ha viss effekt på regeringen, vilket förstås folk förstod. Vanliga kievbor ville mer och mer stödja de radikala, skänka pengar till dem och hjälpa dem på andra sätt. Efter två månader utan märkbara framsteg började vanlgit folk tröttna på oppositionspolitikernas och EU:s brsit på framsteg med en ren icke-våldslinje samtidigt som regimens nålstick blev allt brutalare. Bortrövade aktivister som slogs ihjäl i skogen. Tortyr.

Maidan hade nu helt ändrat karaktär. Från folkfest till ett slags militärläger med ordning och disciplin och mestadels uniformerade, maskerade och beväpnade främst unga män. Ingen hade synliga skjutvapen men rykten om att de fanns nånstans blev allt ihärdigare.

Förhalandet i parlamentet fortsatte likaså. Så kom då förra veckan då de radikala gick överlagt till angrepp från flera håll. Nog med pratet!
Och nej, dessa grupper är fristående från Svoboda. Åtminstone officiellt. Tyahnybok lär snarare ah lidit en prestigeförlust i att hans mjukare linje itne fick gehör.
Berkut och inrikestrupper slog förstås tillbaka. Och snart rejält. Egentligen ska de bara ha fått order om att rensa gatorna närmast admin kvarteret men ska i stridraseriet ha fortsatt ner hela vägen till Maidan utan order från högsta ort. De stoppade först när de förstod att det på Maidan var på väg att kunna bli eldstrid om de fortsatte för att rensa hela torget. De ska på internradio ha sagt ungefär ”Det här har vi inte betalt för!” och dragit sig något bakåt istället.

Något som ofta också glöms bort är de vanliga polismännesn och inrikestruppernas situation. De har haft rätt usla levnadsvillkor under hela maidan och levt under en enorm press. Många av poliserna och inrikestrupperna är unga killar 18-25 år och är i sig nog opolitiska. Lyder bara order. De har ofta ställts längst fram och fått ta smällarna medan de mer drivna och tränade Berkut ställt sig bakom och gått in och angripit eller gjort punktinsatser. Vanligt folks ilska är inte mot polismannen i ledet utan mot berkut som hela tiden varit de som använt våld även omotiverat och rent av bestialiskt vid tillfällen

Det var två saker som i efterhand skrämde mig rätt rejält. Sparkandet av ÖB och titusjkis.

I ett sådant här läge kan det nästan bara finnas en anledning att byta ÖB. Den gamle vill inte sätta in armén mot folket. Så visar sig också vara fallet, som tur var vägrade den nye också. Här finns ordrarna om att 2500 man skulle till Kiev för att rensa upp:

http://glavcom.ua/articles/17730.html

Vilket blodbad det hade blivit…..

 

Titusjkis är ingen homogen grupp och kan skilja sig åt över tiden.
De var initialt betydligt färre och bättre på att se ut som euromaidan-aktivister för att i det apokalyptiska slutskedet få enorm förstärkning av som jag tidigare nämnde troligen frisläppta småkriminella och hoprafsat folk från stora delar av landet.

Titusjko själv 2013.

Den oppositionella ryska Tv-kanalen ”Regn” som stängdes ner för några veckor sedan förklarar på ett mycket förtjänstfullt sätt hela fenomenet Titusjki och tar Bankova som ett exempel på där de var aktiva. Tyvärr bara på ryska.
http://www.youtube.com/watch?v=gLRZgVbnJkA

 

Från och med slutet på februari befann jag mig i Ryssland och kunde där på plats beskåda den enorma propagandainsats som de ryska medierna genomförde. Enligt rysk TV var det nazister som tagit makten i Kiev. Man grundade detta på att de mer radikala delarna av Maidan-rörelsen fick representation i landets nya styre och att hela regeringen därför skulle vara nazistisk. Det började dock bli lite jobbigt för de ryska journalisterna att kalla regeringen för nazistisk när premiärminister Jatsenjuk som själv är av judisk börd utsåg två judiska oligarker till guvernörer i Dnepropetrovsk och Donetsk. Taruta i Donetskaja oblast är inte så känd då han är en ganska liten spelare vid sidan av Ukrainas rikaste man Akhemtov, som tackade nej till att bli guvernör i Donetskaja oblast. Kolomosjkij, som utsågs till Guvernör i Dnepropetrovsk är däremot desto kändare och är kanske tom bekant för en och annan svensk eftersom han faktiskt ägde flygbolaget skyways i Sverige. Han har byggt sitt imperium med Ukrainas största bank, Privat bank i centrum. En judisk bankir skulle alltså ha fått makten över ett helt ukrainskt län av en nazistisk regering? Efter denna utämning blev det aningen för absurt till och med för de mest hårdföra ryska journalisterna. De orkade inte benämna regeringen i Kiev nazister längre utan övergick om det skulle till något nedsättande till fascister, som är en gammal sovjetisk klassiker.

 

Propagandan malde förstås på oavsett. Högra sektorn var favoritskrämselobjektet. Enligt rysk TV hade över 600 000 ukrainare flytt till Ryssland under de två första månaderna 2014. Man tog helt enkelt inresestatistik in i Ryssland från Ukraina, som inkluderar mängder av dagsturer vid gränsen, ukrainare som jobbar i Moskva och återvänt dit efter nyårsledighet. Sedan kablade man ut siffrorna till bilder från ukrainsk-polska (!) gränsen. Det finns mängder med hittepå-nyheter, halvsanningar och allt möjligt absurt som prånglades ut i rysk media under våren. Tyvärr hade detta flöde effekt. Inte bara på den ryska befolkningen utan även på etniska ryssar i Ukraina. Oerhört skrämmande. Vad som också verkade skrämma mig var att den ryska propagandaoffensiven hade effekt även på svneskar i Sverige. Till min förvåning kunde jag notera att den svenska vänstern till stora delar helt verkade köpa den ryska bilden av händelseutvecklingen. Detta gällde även delar av den radikala högern. Ytterligheterna tog parti för Ryssland i mina ögon. Folk med antiamerikansk grundsyn och skepsis mot västmedia i allmänhet verkade köpa den ryska bilden rakt av. Eftersom de inte litade på västerländsk mainstreammedia och den propaganda som kan trummas ut där ibland så valde de att svälja ett annat lands världsbild, Rysslands utan att verka reflektera över att ryssarna har oerhört starka intressen i Ukraina och någon objektiv nyhetsförmedling knappast var att vänta.

 

 

För att spä på detta började det i vintras på alla artiklar rörande Ukraina som gick att kommentera att flöda in proryska eller antivästliga artikelkommentarer. Dessa var mestadels skrivna på knackig eller ålderdomlig svenska och även på sitt ofta aggressiva tonläge skilde de snabbt ut sig. Själv läser jag ganska mycket di.se och där var de ofta förekommande och fick på olika vis ofta höga betyg. Den vanlgie svensken var nog ganska oförberedd på den här typen av psykologisk krigföring. Sveirge har ju avskaffat i princip alla strukturer för psykologiskt försvar tillsammans med det allra mesta av det som finns kvar av vårt en gång så starka invasionsförsvar. Som regimkritisk svensk är det lite fascinerande att konstatera att Ukraina till skillnad från Sverige faktiskt har kvar beredskapslager av livsmedel som kan användas i en krissituation eller förstås vid krig. Dessutom har Ukraina genom att bla delta under NATO-flagg i Irak faktiskt ett till stor del tätare samarbete med NATO än vad Sverige har. Ja, faktiskt. Ändå har inte Ukraina fått någon väpnad hjälpa av väst. Sverige kan ju då ännu mindre räkna med det vilket NATO:s generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen mycket tydligt påpekade för några månader sedan. Detta fick inga stora rubriker i svensk press, men är ju å andra sidan en självklarhet. Sverige har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring till de baltiska staterna. Ja, ensidig. Den svenska armén, som numerärt faktiskt är lika stor som lilla Estlands armé ska alltså rädda Baltikum vid en konflikt. Ingen verkar speciellt imponerad mer än svenska försvarspolitiker som mer än i ett decennium nu basar över ett helt tandlöst försvar. Ja, personligen anser jag att Sverige i praktiken är helt försvarslöst sedan nedskärningarna 2004. Då slaktades det bort så mycket att det blir svårt att försvara sig på något meningsfullt sätt. Samtidigt har Rysslands försvarsmakt gått i en helt annan riktning……

Detta skrev för flera veckor sedan, men lägger i alla fall det upp nu så får vi se om jag rullar igång med något bloggande här igen. Det händer ju onekligen mycket saker i Ukraina nu.

Advertisements

Vad skrev Janukovitj på i Moskva den 17 dec?

22 Dec

Som vanligt får man leta förgäves i utländsk (ffa svensk) press efter detaljer om vad det egentligen var Ukraina skrev på för avtal med Ryssland i Moskva. Med tanke på att avtalet visar sig innehålla implikationer som man förvisso kunde ana sig till, men som är relativt långtgående är det något förvånande. Ännu en gång får vi se ett exempel på den mediala logiken i att hårdbevaka ett förvisso dramatiskt men ändå ytligt skeende, denna gång i form av händelserna på Maidan nezalezjnosti, för att sedan närmast ignorera de stora realpolitiska och långsiktiga följderna av ett därpå följande avtal som kan innebära ett tydligt geopolitiskt vägval för ett av Europas största länder.

Låt oss dock bara börja att lite mer detaljerat bena ut det som redan blev känt i media. Ryssland har förbundit sig att ge Ukraina krediter i storleksordningen 15 miljarder USD. Detta kommer att ske genom att Ryssland tar medel från sin stabiliseringsfond och ger den ukrainska staten lån. Redan innan årsskiftet ska Ryssland ta över och förlänga den kredit på 3 miljarder USD som finns i form av euroobligationer registrerade på den irländska börsen till en ränta på 5 %.

Ukrainas regering har satt sig i en mycket svår sits och var i akut behov av nya krediter för att betala av gamla lån och hantera budgetunderskottet som i år väntas tom slå det pinsamma rekordet från krisåret 2009 och överstiga 80 miljarder SEK. Frågan var bara varifrån pengarna skulle komma. Janukovitj åkte runt med tiggarhåven till IMF, EU, Kina och fick napp hos Ryssland till villkor som han tydligen kunde acceptera. Vad han pratar tyst om är att han i olika mån fick napp även hos de andra han sökte hjälp hos. IMF har varit beredda att ge nya lån i storleksordningen 10-15 miljarder USD sedan länge. De har dock krävt vissa reformer av den ukrainska regeringen. Dessa skulle kräva att vissa absurda subventioner inom energisektorn försvann liksom effektivisering av statsapparaten och i praktiken försvårande av korruption, vilket kretsen runt Janukovitj troligen inte var ett dugg sugna på. EU:s krav ligger i linje med IMF och ett underskrivande av avtalet med EU hade troligen inneburit att steget till att få IMF-krediter varit väldigt litet. EU hade då även planer på att anordna ett slags givarkonferens för att hjälpa Ukraina få lån från fler håll. Detta sammantaget med att källor från Bryssel talar om att det fram till 2020 skulle bli tal om utvecklingslån och stöd i olika former på långt över 20 miljarder Euro. Rent pengamässigt bjöd alltså egentligen kanske EU mer än Moskva, men med helt andra villkor. I sammanhanget ska påpekas att IMF-lånen troligen hade getts till en ränta på 3-4 %, medan Ryssland för de första 3 miljarderna får 5 %, troligen lär det bli högre får de kommande miljarderna. Det kan rent av visa sig vara en bra affär för Ryssland rent krasst.

Den andra stora aspekten av avtalet som också blev känd i media var att Ukraina skulle få köpa gas av Ryssland till ett rabatterat pris, en rabatt på 132 USD per tusen kubikmeter. Något som kan ge en besparing på 5 miljarder USD. Vad det inte talas lika mycket om är vilka effekter avtalet får på volymerna av gas som ska säljas. I det avtal mellan de statliga jättarna Naftogaz och Gazprom som slöts för perioden 2009-2019 som nu får uppdateras ska volymerna av gas som ukrainska Naftogaz köper av Gazprom öka från 27 miljader m3 till 41,6 miljarder m3. Mellanskillnaden har Naftogaz tidigare köpt av gashandlare som tagit del av gasen västerifrån. För att Naftogaz ska få det rabatterade priset på 268,5 USD per tusen m3 ska de inköpta volymerna öka med minst 50 % från 27 miljarder. Tillsammans med Gazprom ska sedan gas vidareexporteras till EU och där ska Naftogaz ha chans att tjäna en del pengar, oklart hut mycket i realiteten.

I Ukraina ska regeringsvänliga ha sagt att fördelen med avtalet med Ryssland till skillnad från det med EU inte kräver några reformer och därmed lämnar utrymme för Ukraina att själva ändras i den riktning och takt man vill. Detta är dock inte helt sant. Avtalet innebär nämligen i praktiken bakåtsträvande reformer och ett steg bakåt på den väg där man de senaste åren försökt göra sig så energimässigt oberoende av Ryssland och utlandet som möjligt. Ryssland har alltså krävt att Ukraina ska öka sina inköp av rysk gas, vilket i ett slag gör många av strävandena och projekten i Ukraina meningslösa och bortkastade. Man låser nu på nytt medvetet in sig i beroendet av rysk gas. Projekten med skiffergas, gasletande till havs, inköp från andra länder kan i det ljuset ses som enbart försök att sätta lite press på Ryssland och visa att man har alternativ och minsann vill ha ett bra pris.

En annan förändring som det pratats en del om är den del av avtalet som rör utökat industriellt och teknologiskt samarbete inom bla rymd, varvs och flygindustrin. Framförallt det sistnämnda är väldigt intressant med tanke på att Ukraina nyligen slutit avtal med Nato-landet Turkiet och USA-allierade Saudi-arabien om gemensam utveckling av Antonovs 124-klass. Dessa avtal bör logiskt sett nu måst brytas för att istället uppta samarbete med den ryska försvarsindustrin.

Nu närmar vi oss det verkligt intressanta som alltså till min förvåning helt verkat ha gått annars så russofobiska journalister under radarn. I slutdokumentet som skrevs under den 17 december upptas nämligen märkligt nog den största textmassan av den del som rör den ryska svartahavsflottan på Krim. För Rysslands del har det fram till nu nämligen funnits en del praktiska huvudvärk relaterad till denna speciella basering. De ryska styrkorna var ovilliga att göra en fullständig genomlysning av alla gamla anläggningar som ligger utanför själva Sevastopol och alltså på alla sätt ukrainskt territorium. Dessa radaranläggningar mm är på så vis en nagel i ögat på ukrainsk suveränitet och detta har gjort att Ukraina har visat ovilja att förlänga avtalet för flottans basering i Ukraina. Det andra problemet har varit bristen på möjligheter att frakta krigsmateriel över ukrainskt territorium. Eftersom Ukraina har skrivit under icke-spridningsavtalet för kärnvapen har detta framförallt gjort all transport av kärnvapen över ukrainskt territorium helt omöjlig. Inom svartahavsflottan i Sevastopol finns det en rad vapensystem som kan fungera som vapenbärare åt kärnstridsspetsar. Dessa har man inte kunnat förse med kärnvapen. Det har även inte gått att modernisera flottan i den utsräckning man velat. I och med avtalet den 17 december ska dock allt detta kunna lösas och detta får om man ser det lite bredare stora säkerhetspolitiska och geopolitiska konsekvenser. Ryssland biter sig nu definitivt fast på Krim och kan komma att basera alla möjliga vapensystem där. Det kan tyckas som att det inte är så stor skillnad mot tidigare, men det är troligen ett strategiskt viktigt intresse som på detta vis slipper bli beroende av den betydligt mindre flottbasen i Novorossijsk som enda fullfjädrade basering vid Svarta havet. Därmed får Ryssland en välplacerad stödjepunkt med bra utgångsläge både mot Kaukasus och Mellanöstern, två regioner Ryssland har nyckelintressen i.
Att risken för att Ukraina dras in i en väpnad konflikt ökar känns inte heller det långsökt.

Om avtalet innehåller några fler framförallt hemliga delar är oklart, men av det som är känt nu är det ett mycket bra avtal med ryska ögon sett. Man lånar ut pengar till Ukraina till hyfsat bra ränta, knyter landet till sig genom att få det återgå till tidigare stora gasvolymer om än med rabatt och får säkerhetspolitiska fördelar i och med att man slipper ha ett Ukraina som glider västerut och en stabil bas i Sevastopol samt viktiga samarbeten för framförallt det militärindustriella komplexet. Ännu en seger för Putin i år alltså.

Vad jag har för källor till detta inlägg? Ukrainsk och rysk press som svenska utrikeskorrespondenter troligen inte ens läst eller av för mig outgrundlig anledning bedömt som inte helt trovärdiga källor.

Åldringsvård och den berömda Ganna

5 Oct

Ukraina var på sovjettiden en av de delrepubliker där det låg flest sanatorier, det vill säga vilohem och pensionat, dit sovjetmedborgare kunde resa för att semestra och vila upp sig och få lätt tillgång till medicinsk kunnig personal. Framförallt den fascinerande Krimhalvön härbärgerade (och härbärgerar fortfarande) ett stort antal sanatorier. Jag har nu själv vistats mycket i Ukraina och tror landet skulle kunna ha enorm potential som turistland även för nutida svenskar. Kostnadsläget är mycket lågt, landet har bra klimat, fantastiskt landskap och en intressant historia. Därför var det 2011 med stigande förvåning jag genom svensk media fick höra det upprepas gång på gång av en familj med rötter i Ukraina att deras gamla mormor omöjligt kan få vård i Ukraina.

Kom att tänka på detta häromdagen när jag läste en artikel om att det blir allt vanligare att tyskar sätter sina äldre familjemedlemmar på ålderdomshem i Östeuropa, framförallt Polen då det kan bli ganska kostsamt i Tyskland, speciellt om den gamle har olika åkommor och/eller kräver extra tillsyn och vård. Detta är ett fenomen som hela tiden ökar och kanske blir utbrett även i Ukraina framöver, då lönekostnaderna här är klart lägre än i Polen.

Väl medveten om att den svenska typen av äldrevård knappast är lika utbredd i Östeuropa, tyckte jag ändå det var ytterst märkligt att det i ett land med sådan tradition av sanatorieverksamhet helt skulle saknas ålderdomshem. Vid en enkel sökning på ”дом для пожилых людей украина” – ”ålderdomshem Ukraina” på den ryskspråkiga världens populäraste sökmotor, http://www.yandex.ru, fullkomligt kryllar det av träffar på diverse privata boenden för äldre. Standarden verkar av de sajter man öppnar att variera, men drägligt ser det helt klart ut.

Många hem uppger inte priser och ger inte så mycket information om sin verksamhet, men det gick ändå väldigt snabbt att hitta ett ålderdomshem som både gav en uttömmande beskrivning av boendet och gav prisuppgifter. Om man väljer att bosätta sig på «Родной очаг» (ungefär Hemmets härd) kostar det för en person från 3996 ukrainska Gryvna vid längre tids bosättning.


Gannas framtida hem på «Родной очаг» ?Exempelbild från företagets hemsida http://dom-zdorovia.com.ua/dom-dlya-pogilih-lyudey/

En ukrainsk Gryvna är i dagsläget värd ca 80 öre vilket skulle innebära att Ganna kan få dygnet-runt-tillsyn av utbildad personal, boende, 3 mål mat per dag, regelbundna läkarbesök, utflykter och organiserade gemensamma aktiviteter för ca 3200 svenska kronor.
Jag kan nästan garantera att personaltätheten är högre på det här boendet än vad det är på ett genomsnittligt svenskt ålderdomshem, där våra äldre ibland måste läggas redan på eftermiddagen på grund av personalbrist.

Eftersom påståendet om att Ganna Chyzhevska inte kan få vård i hemlandet är så uppenbart falskt kan man ju fråga sig varför Anna Otto, hennes mor Svetlana och övriga familjen envist hävdar att så är fallet?

Är Gannas barn och barnbarn inkapabla att använda en webläsare för att ta reda på enkel information som rör en familjemedlems eventuella framtida väl och ve?
Kan de inte avvara 3200 kr i månaden för att deras kära mor och mormor ska få åtnjuta högklassig vård och omsorg? Det senare känns i så fall otroligt sniket av Anna Otto som har ett välbetalt jobb som projektledare i IT-branschen. Kan hon inte avvara en bråkdel av sin lön för att ordna omvårdnad till sin älskade mormor? Själv känner jag till ett antal svenskar som betalat extra för att deras föräldrar ska få extra bra omvårdnad på privata vårdhem på sin ålders höst.

En person med långt framskriden demens och allt mer skröplig hälsa är inte något som är lätt att åta sig att vårda dygnet runt inom ramen för vanligt familjeliv, som jag antar att Anna Otto vill ha, då jag i ett TV-reportage såg att hon hade småbarn. Antingen är inte Ganna så skröplig som man vill ge intryck av, samtliga vuxna i familjen är vårdutbildade eller också är Ganna i själva verket inte alls särskilt illa däran.

Det kan också vara så att man räknar kallt med att den svenska välfärden ska rycka in om det blir för tungt att själva ta hand om den gamla. För en dam i Gannas ålder är det ganska uppenbart att hon snart kommer att vara i behov av sjukvård i en eller annan form. Lårbensbrott är exempelvis vanligt bland äldre och det är knappast gratis att behandla det. Om Ganna får stanna, vem betalar hennes sjukvårdskostnader? Direkt eller indirekt lär denna kostnad hamna i svenska skattebetalares knä då en person med uppehållstillstånd i Sverige med automatik får rätt till en viss grundersättning. Enligt Pensionsmyndigheten har alla som är över 65 år och bosatta i Sverige rätt till en sk. skälig levnadsnivå på 5 365 kr per månad, dels en skälig bostadskostnad på maximalt 6 200 kr (om hyran är så hög). Detta oavsett om den äldre har jobbat en endaste dag i sitt liv i Sverige eller inte.
Källa: http://www.pensionsmyndigheten.se/SaMycketKanDuFaIAldreforsorjningsstod.html

Förvisso är det förstås sympatiskt att en familj önskar ta hand om och ha en äldre familjemedlem boende hos sig. Det få verkar inse är att detta fall i rättvisans namn bör betyda att man öppnar portarna på vid gavel för att alla våra invandrare ska få ta hit alla sina gamla släktingar för att få omvårdnad på svenska skattebetalares bekostnad enbart på grund av att den här ukrainska familjen verkar sympatisk och det vore otroligt naivt.

Hoppas att jag nu lyckats provocera i alla fall någon……. Tycker du som är läsare att jag är cynisk som skrivit ovanstående? Varför det i så fall? Är det inte mer cyniskt att som i Anna Ottos fall sitta och ljuga det svenska folket rakt upp i ansiktet i direktsänd svensk TV, som hon gjorde i till exempel TV4:s morgonprogram hösten 2011. Är det inte mer cyniskt att utnyttja sina mediekontakter i Stockholm, vilket är få människor som kan göra, för att släpa sin gamla sjuka mormor till Sverige och sedan kallt räkna med att mediedrevet ska tvinga svenska myndigheter att låta henne stanna i Sverige?

Lite artiklar och inslag från den tid då det begav sig:



http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5148340


http://www.expressen.se/nyheter/demenssjuka-ganna-91-far-stanna-i-sverige

Och för den som vågar, lite bredare perspektiv på den här frågan än vad jag orkade skriva ihop:

http://snaphanen.dk/2012/03/06/behover-sverige-fler-gamla-dementa/

semester 2011

31 Aug

Sa var man ute pa vift igen. Ger en snabb hälsning från den del av min semester som var utrikes. Skrevs delvis på plats, därav bristen på svenska prickar.

Forst till budapest som var ratt trevligt. Kollade mest sevardheter, museer och liknande. De verkar gilla att skylta med sitt deltagande i andra varldskriget, finns ett par museer over bunkersystemen som tyskarna anvande under kriget. Det verkar narmast vara den officiella asikten att landet ar alldeles for litet och att man fortfarande ar bitter efter freden i Trianon 1919 som reducerade landet enormt. Villkoren var faktiskt hastlangder varre an versaillesfreden var for tyskarna.

Gick sen forstas pa ungerskt bad och det var trevligt. Bastade och tyckte det var lite mesig varme sa jag hallde pa lite vatten drojde innan lange innan alla sydeuropeeer och allt vad det var hade drivits bort fran 12 pers blev det sen bara jag kvar…..

Efter en lang tagresa till Lvov blev det sen skjuts med en schysst arkitekfmailj till Ivanofrnakovsk och sedna buss vidare till Bukovel / Ukrainas svar pa Are. Pa taget fragade tullen mig om knark och stora knivar. Knivarna var tydligen intressanta och jag fick därför frågan om jag hade en ca 40 cm lång kniv med mig (tullaren måttade med händerna) två gånger.

Det blev sedan lite vandring i Karpaterna och ätande av salo och purfärsk mjölk från en tjuvmjölkad fjällko. Nej, det var inte jag som tjuvmjölkade, men väl ett par trevliga ukrainare. Sedan blev det en trevlig helg i Lvov med lite allmänt turistande och en väldigt sevärd folkmusikfestival med grupper från halva Europa. Italienarna med en skojig fanjonglering var nog mest sevärda, medan ukrainarna och fransmännnen nog lät bäst. har inte ordning på kameran så det blir inga bilder just nu dock.

Det blev även ett besök på puben “Gömstället” som helt saknar skylt/vägvisning på gatan och vars ingång består av en stor oansenlig trädörr på väg till en innergård. För att komma in måste man svara rätt patriotiskt lösenord annars blir man avvisad. Hela stället var inrett i stil med ett underjordiskt gömställe från tiden då Banderas ukrainska partisaner kämpade för frigörelse från Stalins Sovjet. Stället var på sätt och vis som ett museum, men särskilt stillsamt var det inte. En ur personalen sköt med pistol för att ställa upp övriga servitörer för ordergivning. Efter en stund blev det även razzia. Tre beväpnade snubbar i uniform inspekterade att allas bord såg okej ut och framförallt endast hade ukrainska varor och drycker framme. En upplevelse, helt klart! Lite mycket pangande bara – det var minst startpistoler som avfyrades fyra gånger under mitt besök så man bör nog inte ha tinnitus för att vara stamgäst….

Blev sedan ett svep över Kiev innan hemresan. Ukraina fortsätter bevisa sig som turistland. I Sverige är det dock få som fattat detta än, vilket är synd. Lvov är i alla fall en pärla. Rekommenderas!