Archive | July, 2014

Euromaidan i retrospektiv

22 Jul

Det paradoxala med den här bloggen och dess inläggsfrekvens är att när jag är med om och ser hur mycket som helst så har jag så mycket annat att pyssla med och tänka på att det inte blir någon tid över för att skriva blogginlägg. Det är ju helt ärligt inte prio. Därför har det inte blivit några blogginlägg den här våren. Jag bodde nämligen i Kiev under hela Euromaidan, var sedan en hel del i Ryssland och sedan en del i Ukraina igen när våldet spred sig även utöver östra Ukraina.

Har alltså varit på plats på de ställen dit världens blickar har riktats i år. I vintras var svensk medias bevakning av händelserna i Kiev faktiskt inte speciellt djuplodande och då kändes det som att jag som varit med under hela processen faktiskt begrep mer av bakgrunden till det som skedde och allt runtomkring än de så kallade experterna som uttalade sig i svensk media.

I detta nu sitter jag på ett tåg på väg till Kiev. Då jag saknar internet blev det läge att skriva av sig lite själv.

 

Vi kan börja med en liten tillbakablick på händelserna runt Maidan i vintras.

Jag var själv på maidan på kvällen den november som det var meningen att Janukovitj skulle skriva på avtalet med EU i Vilnius. Så blev det ju inte. Ville se reaktionerna.
Man hade redan sedan regeringen gått ut med att det nog inte skulle bli något avtal börjat demonstrerara för EU-avtalet. De första veckorna dominerade studenterna och folk som själva ofta är politiskt engagerade. Ungdomens dröm om att enkelt kunna studera och arbeta i EU framöver och helt enkelt även själva landet skulle bli mer europeiskt tycktes ha gått upp i rök. Medelklassen och intelligentsian understödde dem. Men även helt vanligt folk från olika delar av landet deltog.
Det hade kunnat stanna vid en ganska begränsad ungdomsprotest i ett hörn av Maidan om man inte natten därpå försökt med våld jaga bort deomosntranterna. En del fick stryk och många gömde sig hos munkarna i Michailovskij-klostret.
Det var planerat en stor demosntration dagen efter, men den hade säkerligen itne blivit alls så stor om man inte våld försökt rensa torget natten innan. Det retade den vanlige kievbon att ungdomen inte ens i landets hjärta kunde få hålla en fredlig liten demonstration i fred. Vad kan då makten göra längre bort från möjligt strålkastarljus? Rättsosäkerheten ahr varit så stor för många så länge att detta blev lite av droppen.

Maidan fick en bredare folklig prägel och var i december en fantastisk plats att vistas på. Engagemang, järnvilja och gratiskonserter från massor av artister. Nytt försök att rensa Maidan 11 december, lyckades ej. Samtidigt var den naiva Cathrine Ashton i Kiev och åkte sen hem till Bryssel med något slags budskap att Janukovitj visst ville skriva på avtalet och att allt skulle lösas. Ännu mer naiva svenska journalister spred detta som om allt var löst. Jag blev bara så trött.

Från EU:s håll och genom de ukrainska politikerna fortsatte man att trumma ut budskapet att om Maidan bara avhåller sig från våld så kommer allt att lösas. Protesterna fortsatte fredligt och Janukovitj rörde sig itne en millimeter. Noll kompromissvilja.

Återigen vad man i väst inte fattar är att det finns bara två saker som biter på en sån som honom – våld och pengar. Därför hade Maidan kunnat sitta där i en evighet utan någon effekt. För Janukovitj är tecken på kompromissvilja tecken på svaghet och ger inget alls.

 

Anfallen mot presidentadministrationen i december utfördes av de radikala grupper som sedan tog initiativet i februari, men det förekom även en massa provokatörer betalda av den andra sidan som skulle misskreditera oppositionen

Det här är det riktigt hemska som utländsk media inte verkar ha pratat så mycket om:
Titushkis! I Ukraina har man lägne betalat huliganer, kroppsbyggare och småkriminella för att ställa till ofog när oppositionen demonstrerar. Fenomenet fick sitt namn efter en man som åkte dit för detta. Normalt sett är det en tyst överenskommelse att polisen inte rör dessa ligister. De får alltså pengar för att svina och kan känna sig trygga i att klara sig undan. Ofta påverkade också. En farlig kombination. De kördes ofta in i bussar eller tåg från småstäderna vid vissa tillfällen. De smög sig ibland på själva maidan med kniv och greps emellanåt av patrullerna.

Det som blev riktigt otäckt var torsdagen i sista veckan med Janukovitj vid makten när hela Kiev verkade krylla av dessa Titushkis. Helt plötsligt var de även ute i förorten. Det fanns tusentals. Många påverkade av knark. Helt oregerliga. Vanligt folk skulle skrämmas från att gå. Man tror att tusentals ska ha släppts från fängesler och ungdomsvårdsanstalter och körts till Kiev, eggats upp och släppts lösa för att skapa något slags sista stor apokalyps. En del av dem drogade. Oppositionen och Kiev skulle så om inte itne gå under i blod och kaos så åtmisntone skulle alla vanliga kievbor skrämmas från att delta i protesterna. Detta funkade inte enligt plan.
Det bildades medborgargarden istället och mot själva maidan vågade inte titushkis på allvar gå.

Minns att ajg pratade med en man om hur han dagen innan jagats av påtända män med bseballträn.
Dessa titusjkis har varit ett medvetet isntrument av regeringen. Vilken legitimitet ahr en president som medvetet släpper lös kriminella i sin huvudstad mot den egna befolkningen?
Det var något slags kejsar Nero över Janukovitj.

 

Januari fortsatte med fredliga protester tills de hårda lagarna mot euromaidan infördes. Då slog de radikala för första gången tiil och de första dödsoffren runt Maidan krävdes. Detta våldsutbrott verkade faktiskt ha viss effekt på regeringen, vilket förstås folk förstod. Vanliga kievbor ville mer och mer stödja de radikala, skänka pengar till dem och hjälpa dem på andra sätt. Efter två månader utan märkbara framsteg började vanlgit folk tröttna på oppositionspolitikernas och EU:s brsit på framsteg med en ren icke-våldslinje samtidigt som regimens nålstick blev allt brutalare. Bortrövade aktivister som slogs ihjäl i skogen. Tortyr.

Maidan hade nu helt ändrat karaktär. Från folkfest till ett slags militärläger med ordning och disciplin och mestadels uniformerade, maskerade och beväpnade främst unga män. Ingen hade synliga skjutvapen men rykten om att de fanns nånstans blev allt ihärdigare.

Förhalandet i parlamentet fortsatte likaså. Så kom då förra veckan då de radikala gick överlagt till angrepp från flera håll. Nog med pratet!
Och nej, dessa grupper är fristående från Svoboda. Åtminstone officiellt. Tyahnybok lär snarare ah lidit en prestigeförlust i att hans mjukare linje itne fick gehör.
Berkut och inrikestrupper slog förstås tillbaka. Och snart rejält. Egentligen ska de bara ha fått order om att rensa gatorna närmast admin kvarteret men ska i stridraseriet ha fortsatt ner hela vägen till Maidan utan order från högsta ort. De stoppade först när de förstod att det på Maidan var på väg att kunna bli eldstrid om de fortsatte för att rensa hela torget. De ska på internradio ha sagt ungefär ”Det här har vi inte betalt för!” och dragit sig något bakåt istället.

Något som ofta också glöms bort är de vanliga polismännesn och inrikestruppernas situation. De har haft rätt usla levnadsvillkor under hela maidan och levt under en enorm press. Många av poliserna och inrikestrupperna är unga killar 18-25 år och är i sig nog opolitiska. Lyder bara order. De har ofta ställts längst fram och fått ta smällarna medan de mer drivna och tränade Berkut ställt sig bakom och gått in och angripit eller gjort punktinsatser. Vanligt folks ilska är inte mot polismannen i ledet utan mot berkut som hela tiden varit de som använt våld även omotiverat och rent av bestialiskt vid tillfällen

Det var två saker som i efterhand skrämde mig rätt rejält. Sparkandet av ÖB och titusjkis.

I ett sådant här läge kan det nästan bara finnas en anledning att byta ÖB. Den gamle vill inte sätta in armén mot folket. Så visar sig också vara fallet, som tur var vägrade den nye också. Här finns ordrarna om att 2500 man skulle till Kiev för att rensa upp:

http://glavcom.ua/articles/17730.html

Vilket blodbad det hade blivit…..

 

Titusjkis är ingen homogen grupp och kan skilja sig åt över tiden.
De var initialt betydligt färre och bättre på att se ut som euromaidan-aktivister för att i det apokalyptiska slutskedet få enorm förstärkning av som jag tidigare nämnde troligen frisläppta småkriminella och hoprafsat folk från stora delar av landet.

Titusjko själv 2013.

Den oppositionella ryska Tv-kanalen ”Regn” som stängdes ner för några veckor sedan förklarar på ett mycket förtjänstfullt sätt hela fenomenet Titusjki och tar Bankova som ett exempel på där de var aktiva. Tyvärr bara på ryska.
http://www.youtube.com/watch?v=gLRZgVbnJkA

 

Från och med slutet på februari befann jag mig i Ryssland och kunde där på plats beskåda den enorma propagandainsats som de ryska medierna genomförde. Enligt rysk TV var det nazister som tagit makten i Kiev. Man grundade detta på att de mer radikala delarna av Maidan-rörelsen fick representation i landets nya styre och att hela regeringen därför skulle vara nazistisk. Det började dock bli lite jobbigt för de ryska journalisterna att kalla regeringen för nazistisk när premiärminister Jatsenjuk som själv är av judisk börd utsåg två judiska oligarker till guvernörer i Dnepropetrovsk och Donetsk. Taruta i Donetskaja oblast är inte så känd då han är en ganska liten spelare vid sidan av Ukrainas rikaste man Akhemtov, som tackade nej till att bli guvernör i Donetskaja oblast. Kolomosjkij, som utsågs till Guvernör i Dnepropetrovsk är däremot desto kändare och är kanske tom bekant för en och annan svensk eftersom han faktiskt ägde flygbolaget skyways i Sverige. Han har byggt sitt imperium med Ukrainas största bank, Privat bank i centrum. En judisk bankir skulle alltså ha fått makten över ett helt ukrainskt län av en nazistisk regering? Efter denna utämning blev det aningen för absurt till och med för de mest hårdföra ryska journalisterna. De orkade inte benämna regeringen i Kiev nazister längre utan övergick om det skulle till något nedsättande till fascister, som är en gammal sovjetisk klassiker.

 

Propagandan malde förstås på oavsett. Högra sektorn var favoritskrämselobjektet. Enligt rysk TV hade över 600 000 ukrainare flytt till Ryssland under de två första månaderna 2014. Man tog helt enkelt inresestatistik in i Ryssland från Ukraina, som inkluderar mängder av dagsturer vid gränsen, ukrainare som jobbar i Moskva och återvänt dit efter nyårsledighet. Sedan kablade man ut siffrorna till bilder från ukrainsk-polska (!) gränsen. Det finns mängder med hittepå-nyheter, halvsanningar och allt möjligt absurt som prånglades ut i rysk media under våren. Tyvärr hade detta flöde effekt. Inte bara på den ryska befolkningen utan även på etniska ryssar i Ukraina. Oerhört skrämmande. Vad som också verkade skrämma mig var att den ryska propagandaoffensiven hade effekt även på svneskar i Sverige. Till min förvåning kunde jag notera att den svenska vänstern till stora delar helt verkade köpa den ryska bilden av händelseutvecklingen. Detta gällde även delar av den radikala högern. Ytterligheterna tog parti för Ryssland i mina ögon. Folk med antiamerikansk grundsyn och skepsis mot västmedia i allmänhet verkade köpa den ryska bilden rakt av. Eftersom de inte litade på västerländsk mainstreammedia och den propaganda som kan trummas ut där ibland så valde de att svälja ett annat lands världsbild, Rysslands utan att verka reflektera över att ryssarna har oerhört starka intressen i Ukraina och någon objektiv nyhetsförmedling knappast var att vänta.

 

 

För att spä på detta började det i vintras på alla artiklar rörande Ukraina som gick att kommentera att flöda in proryska eller antivästliga artikelkommentarer. Dessa var mestadels skrivna på knackig eller ålderdomlig svenska och även på sitt ofta aggressiva tonläge skilde de snabbt ut sig. Själv läser jag ganska mycket di.se och där var de ofta förekommande och fick på olika vis ofta höga betyg. Den vanlgie svensken var nog ganska oförberedd på den här typen av psykologisk krigföring. Sveirge har ju avskaffat i princip alla strukturer för psykologiskt försvar tillsammans med det allra mesta av det som finns kvar av vårt en gång så starka invasionsförsvar. Som regimkritisk svensk är det lite fascinerande att konstatera att Ukraina till skillnad från Sverige faktiskt har kvar beredskapslager av livsmedel som kan användas i en krissituation eller förstås vid krig. Dessutom har Ukraina genom att bla delta under NATO-flagg i Irak faktiskt ett till stor del tätare samarbete med NATO än vad Sverige har. Ja, faktiskt. Ändå har inte Ukraina fått någon väpnad hjälpa av väst. Sverige kan ju då ännu mindre räkna med det vilket NATO:s generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen mycket tydligt påpekade för några månader sedan. Detta fick inga stora rubriker i svensk press, men är ju å andra sidan en självklarhet. Sverige har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring till de baltiska staterna. Ja, ensidig. Den svenska armén, som numerärt faktiskt är lika stor som lilla Estlands armé ska alltså rädda Baltikum vid en konflikt. Ingen verkar speciellt imponerad mer än svenska försvarspolitiker som mer än i ett decennium nu basar över ett helt tandlöst försvar. Ja, personligen anser jag att Sverige i praktiken är helt försvarslöst sedan nedskärningarna 2004. Då slaktades det bort så mycket att det blir svårt att försvara sig på något meningsfullt sätt. Samtidigt har Rysslands försvarsmakt gått i en helt annan riktning……

Detta skrev för flera veckor sedan, men lägger i alla fall det upp nu så får vi se om jag rullar igång med något bloggande här igen. Det händer ju onekligen mycket saker i Ukraina nu.

Advertisements